Historia.

 

är historian utspelar sig utspelar den sig stark, nästan kvävande lång. Detaljrik och riktigt självhäftande, man kan ana en viss markering av det förflutna det långsökta och dunkla medvetande när Sirowan spretade ut sina långa fingrar över altaret där skålen stod. Hans sammanbitna ansikte låg i djup dvala och skuggorna etsade sig längs den spetsiga och vackra näsan. Ögonen var djupblå och hade en viss glimt, när han strök ett vitt pulver över skålen. Det fräste till och han fann sig stapplande igen över den gudalika fanan i djupaste ylle vävd samman till ett träd. De djupbrun, guld lika fransarna dansade i den gyllene mörka natten. Sirowan tog tag i fanan och rykte till sig den ifrån de sammanflätade ek störarna som höll den som en ikon. Hans fingrar nästan etsade sig igenom tyget och han tog ett steg åt sidan. Han knyckte till och den ek som låg brun och broderad sjönk ihop till ett litet knyte i hans hand. Sirowan stoppade den innanför rocken och tog samtidigt fram en liten skinn-påse med ett gult pulver och strödde det över altaret. Det blåste ymnigt över den höga gräs kullen och träden där bakom dansade knakande i vinden. Sirowan vände sig mot en man med en yngling bredvid altaret, han slet ynglingen till sig som genast gav ut ett samman bitet, ”NEJ”. Sirowan blixtrade snabbt till och körde in en dolk under hakan på ynglingen så att han spratt till och flög bakåt. En fackla räcktes fram till Sirowan som höll den framför den blodiga dolken. Ynglingen satt hukad på knä med sitt gyllene hår och spinkiga anlete. Nu brast den grove mannen bakom honom ut i ett skratt, han kluckade muntert och grovt så att Sirowan sparkade till ynglingen i bröstet, så att han föll bakåt. – Ja ta dig i akt, jag som din vän…behöver dig inte längre! Han grymtade på ett ålderdomligt vis och spelade med fingrarna över dolken, han ställde ner facklan vid altaret i hållaren på sidan och stänkte ner några droppar blod i skålen. – Jag tror att jag spelade över Sirowan! Sade ynglingen och knöt nävarna. – Bra, det får din käresta aldrig veta Sir. Alderdon, så res dig upp och bete dig som en man. Sade Sirowan och ryckte till ynglingen i kragen så att han föll framåt mot altaret.- Din ed! sade Sirowan och pressade ynglingen mot det graverade altaret. –sss..storm av valvet..hör mig nu jag sänker ej garden från min djupaste ånger, vik undan! Menade ynglingen på och sjönk ihop bredvid altaret, medans det började stiga rök ur skålen. Röd rök och rött skimmer, Sirowan drog sin dolk på nytt och högg Alderdon i hjärtat så att de tyngda ögonen flämtade chockat mot natthimlen. Det började blixtra och vinden åtog sig ännu starkare än förut. Sirowan vinkade till sig mannen bakom ynglingen som skrattat och nu tystnat. Han tystnade för att det var läge att göra det, inte för att han inte sett någon förblöda förut. Mannen räckte Sirowan skrinet och tog ett steg bakåt ifrån facklans sken. Hans ärrade ansikte såg på medans Sirowan klädde fram ett svart siden skynke och hängde i fanans plats. – Sådär Fergyson det var den allra sista av ätten Alderdon, han som talade med vinden. Sade han lyriskt och skrattade. Sirowan drog dolken ur bröstet på Alderdon och lade den på altaret. Sirowan tog upp skålen i blixtskenet och drack ur den och föll sedan ihop bredvid Alderdon. nu är det min tur att återuppstå. Kved han fram och krälade mot Alderdon och lade sig på honom. – Fergyson jag leder den nu! Kved han fram mot den grove mannen. Men det kan du glömma Sirowan. Svarade Fergyson och högg med sitt svärd mot Sirowans huvud och skiljde det ifrån kroppen. Huvudet rullade nerför kullen, medan Fergyson såg på – Det här ingick inte i vårt avtal, Sirowan den mörke. Fergyson föll samtidigt ihop och började gråta, tårar som aldrig någonsin nuddat deras land förut. – Han ingick förbund med sig själv….den oförskämde fega…nu är det min tur Sirowan! Fergyson reste sig mot svärdet och ställde sig upp – Jag svär vid drak- tronen att om dig någonsin befläckar vårt land ska jag skilja allt ifrån förbannelse och allt ifrån dig. Dig Sirowan. Skrek Fergyson och Kastades plötsligt omkull av en mörk gestalt, smärta rusade igenom hans kropp och han tuggade fradga. Gestalten gav inte vika utan etsade sig in i honom tills han slutade sprattla. – Fel, Fergyson svarade gestalten medans den försvann in i honom. – Det är inte drakens år utan mörkrets år Fergyson.(Korr.Alderdon Fergyson)

*

1. Se VOL 1.Odjuret av kaos staven

Prolog*

Året är 117 i den andra kalendern.

Snön låg som ett täcke och slog virvlar i luften och runt omkring drog vinande iskalla vindar igenom buskage och täta skogar. Solen låg blek bakom den tjocka snöfyllda luften och det var knappt den syntes alls. En ensam hare letade efter någonting att äta under tjälen. En korp fäktade hungrigt efter någonting att gömma sig bakom. Den vita pälsen gjorde haren uppmärksam på det mesta och den ville röra sig allt snabbare och snabbare. Volde stod beredd bakom trädtopparna och iakttog de båda djuren. Hans ansikte var slätt och den spetsiga näsan pekade åt väst. Ögonen var isande hårda och hade fått en blåaktig ton. Han visslade tyst för sig själv under sitt bruna hår. Tankarna for runt på den varg som han tvunget var ute efter. Eller var det denna varulv han hade fått i uppdrag att leta reda på? Volde visste naturligtvis inte och han behövde denna hare som bete. Volde lyfte staven och skickade iväg en tunn tråd av magi för att snärja djuret, vilket givetvis lyckades. Volde insåg att han kanske till och med borde springa fram och gjorde det. Hans kropp var täckt med har-päls och läder så att han skulle klara kylan bättre. Volde steg tillbaka i den meters djupa snön till skogsbrynet som var fullt av tallskog och granar. Efter stund torkade han av svetten ifrån pannan med sin ylle vante. Det var dags att slå läger för natten tänkte han. Klockan hade sedan länge passerat sju på kvällen och solen var på väg ner. Hans tankar for runt omkring sina vänner och det som senast skett för ett år sedan i Alderna. Frid hade börjat samla till sig människor runt omkring sig. Och hon gömde sig i folkmassorna ifrån Buldeswal som sedan länge skickat olika spioner till Duel. Visst han och San hade skyddat henne så gott det gick men Volde hade blivit allt mer upptagen med sitt arbete som mästare. Han var alltid ute i arbete och jagade mindre brottslingar som t.ex. magikern Alere. Alere var minst sagt farlig att handskas med för han hade vigt sig för ondskan och retade magikerna runt trädet eller akademin med sina rövarband. Buldeswal hade rent av gett order till sina mannar att stoppa Alere och ordern täckte akademin. Det var som om Volde grott gråa hår den senaste tiden och fallit i fällan. Ty, han älskade Frid som ett syskon. Det gjorde även San. När Volde inte var på sådana uppdrag slet han i värdshuset och höll olika magiska föreställningar nu när han kontrollerade trådarna bättre. Han hade blivit känd även hos munkarna som numera skyddade honom. Profetiorna talade om att fergyson skulle återvända som beskyddaren av folket i Lyndia. En varg-moder skulle skänka liv till dottern av återstående gamla kungaättlingar. Det var profetiorna som utgjorde huvudsak i munkarnas arbete. Och inte ens Volde kände till dem alla förutom odjuret av kaos. Odjuret av kaos började när de besegrade Deawon i alderna. Sirowans spioner skulle ta tillbaka sina rang-ordningar och återgå till strid. Voldes minnen besvärade honom och drömmarna hade kommit tillbaka allt tätare och tätare. Tillslut talade han med Tagul och Travis om det och de kontaktade Faci en medikus som hjälpt . Volde satte haren på en pinne i mitten av en Volde med de besvär som han hade. Visst det skulle hjälpa Volde på sikt. Han tittade på haren medan dess livlina sakta slocknade, Volde tog upp haren och gick tillbaka till skogsbrynet och den grop som han hade grävt med magins hjälp. Inatt skulle han slåss med varulven. Volde tog några steg bakåt och kastade en besvärjelse över området. Han var stark inatt, det var fullmåne och det var tidpunkten varulvar jagade de oskyldiga.

 

Kapitel 1. Sovande kyla

Frid satt tyst och ihop krypen medan pigorna tömde en balja med ljummet vatten i karet som hon satt i. Det var ett klassiskt trä kar och fylldes med härlig jasmin doft. Hennes hår hade antagit en gyllenbrun färg och hennes kinder var alltmer rosa och mjuka som sammet. Hennes kropp var rosa och kurvig av kylan och om man påstod sig att ha sett någon annan så vacker så fick man färdas långväga. Frid hade fått lite skarpa kanter och hennes muskler syntes alltmer såsom rutorna på magen, någonting hon inte kunde förklara uppkomsten av, om hon ens försökte. Frid lyssnade halvhjärtat på pigorna när de talade om vintern och ibland viskade de om män. Särskilda män fanns det alltid och de vanliga var alltid ute efter någonting. Frid uppträdde oftare och oftare och sjöng med San medan Volde alltid var ute på uppdrag och arbetade med det han nu gjorde. Frid kunde ana sig till hämndlystnad om han stötte på fel personer i baren. Fast han uppträdde och slogs som en dräng, tog till ölen precis som San drack vin och rökte. Visst det var lugnt på vanliga dagar och lite mer livat på fester och bröllop. San hade påbörjat sitt arbete i sitt föräldrahem och så snart det var dags skulle de börja samarbetet. Visst var Frid mycket lyckligare som sångare och det betydde att de kunde hålla stängt lite oftare. San hade gjort allt i sin makt igen för att hjälpa grannskapet och nu när Frid och Volde stod för underhållningen där kunde han öppna. Det hade han visst redan gjort. Han höll öppet två dagar i veckan. Frid var noga med att det fanns musik när hon sjöng för naturligtvis var det allt, en sorts dans så hon slapp stå i mitten, även fast hon älskade att stå i centrum sedermera. Pigorna hällde vatten på Frid så att hon sträckte ut benen i karet. Det var kallt ute och hon var ännu inte säker på om hon skulle arbeta alls ikväll. De hade numera fulla börsar och även om man nu ville kunde man reparera värdshusen tio gånger om och fortfarande tjäna en slant och att resa långt hemifrån. Volde var inte fattig längre och det var inte heller Frid, eller San. Frid drog en långsam suck i badet och drog vattnet igenom håret. Hon badade minst en gång om dagen och tvättade sig så fort hon kunde, kanske två gånger om dagen. Hon var tvungen idag skulle hon sjunga det hade de planerat och eftersom Volde var ledig ifrån allt arbete så kunde de njuta av maten och samtala med gästerna. Det hade dragit fulla hus och idag var det en sådan dag. Alla talade om Deawon den besegrade och sörjde de alver som dött i strid. Frid hade haft drömmar den senaste tiden och på något sätt fann de aldrig varandra så att hon vågade ta upp det med Volde eller San. Frid ansåg sig stark nog att klara av saken själv och det syntes inte ett dugg på henne. Hennes ögon var mjuka och tittade falk-likt mot speglarna i det lilla rummet. Det var här man tvättade sig och här fick man oblygt sjunka ner varje dag om man behagade det. Vattnet byttes ut och handdukarna som var gåvor ifrån hovet i Bergamin användes flitigt på alla gäster. Det var inte de enda gåvor de fått och listan kunde göras mils lång. Det var nästan kväll och hon tvättade sig i all hast och gjorde sig redo för middan. Man kunde redan höra musiken nere i första våningen och som vanligt hade San satt igång gästerna så att stämningen var hög. Frid klädde på sin slanka kropp och drog kammen igenom håret några gånger och satte det i häst svans. Så snart hon var klar med de övriga bestyren så kunde hon gå ner till bottenvåningen. De bodde alla på samma ställe och naturligtvis så började det bli riktigt skönt här på kvällarna. Frid umgicks med en skara människor som var blandat tjänstefolk och välbärgade. Det var skönt att det gick bra nuförtiden. Det låg sann glädje i hela arbetet. Det blev kallare när hon kommit ner i stentrappan och tillsynes så var allt riktigt trevligt , det skrattades och njöts av maten och Frid satte sig vid det ena bordet bredvid San. San var slätrakad och hade en högfärdig sorts blick hon sett hos vissa soldater, men det var bara en illusion han var godhjärtad och vänlig. Enda sedan hans föräldrar mördats så var han mån om både henne och Volde. San ingick i en självbild Frid hade och på många sätt var han synvinkeln hon kunde föreställa sig hur män var. Kanske ljög hon för sig själv när hon naivt påpekade det för sina vänner. De höll med henne oavsett, det spelade ingen roll hur viktig hon gjorde sig hon älskade även Volde. Frid var den som hittats lämnad av Alverna i skogen utanför Tavell. Hon hade ropat sitt namn för Voldes far som bar henne hem- Fast nu insåg hon att de var nära inpå varandra och skiljdes inte som annat än syskon så någon relation hade de inte. Tur var väl det annars visste inte Frid hur det skulle ha slutat. Troligtvis så hade hon mer att hämta hos den ene eller den andre och det hade slutat i bråk. Visst män är skämtsamma och Frid var ingen dålig förlorare men hon visste när måttet var rågat. San satt och talade med Pol och bredvid satt Volde, det satt människor som hon inte sett tidigare och hon vart inte förvånad när Volde drog en berättelse om hur han fällt varulven. Det var en berättelse hon inte hade hört och hon misstänkte att han var klar i det stora om hur han inte lyckades blanda in Buldeswal en gång för alla. Allting var förlåtet Buldeswal hade spelats ut ur Tavell och som den grundligt störda förlorare han var gav han upp. Fast även han hade spioner. Hon var en gång nära på att anklagas för häxeri. Nu var det så att Frid kunde det där med läkekonst och besvärjelser och hon lyckades lära sig av Volde hur man använde tunna strimmor av magi ifrån sinnet. Fast alla gånger behövdes det någonting som aktiverade det magiska. En stav eller en besvärjelse. Frid var noga med att öva och visste att Volde kunde även fast han sov, sätta eld på gardinerna och kasta eldklot. San tittade på Volde. ja låt höra nu Volde, vi vill veta! sade han och tittade på Volde.

– Ja det var för två dagar sedan då jag fick i uppdrag av Tagul att hyra in någon som skulle jaga efter varulven. Volde tittade åt sidan och fokuserade sin blåaktiga blick mitt i bordet.

det fanns varulvar i trakterna, det visste jag inte! sade Pol och lade sina kantiga fingrar på bordet.

nej berätta Volde!sade Frid

ja det var för riskabelt för någon att följa med mig dit ut insåg jag snabbt…ni vet förbannelsen.sade Volde och lät uppriktig. Det har jag hört om…rivna fåren har jag hört om. Sade Pol och stoppade sin pipa. – Du tar otroliga risker Volde. sade San törstigt och smuttade på sin öl. visst och låtsas inte om det heller! sade Frid lite surt. nej jag kan inte vara annat än uppriktig. Hade det visat sig vara en varg så hade det varit över på några timmar. En varulv!! söker efter blodlukten ifrån människor och djur och måste lockas fram om de bara jagar för nöjes skull. sade Volde och tog en bit bröd och doppade i soppan. Frid tittade på San och San på Pol och Pol tittade på Volde. Frid nickade åt Volde.- Jag fångade en har och satte den som bete och lät en besvärjelse städa upp min grop. När jag tittade nästa gång hittade jag varulven och dräpte den…innan den dog sade den någonting om någon vargflicka! och om sanningen ska fram Pol så var det inte bara rivna får utan kroppsdelar med rivmärken. sade Volde, ingen överraskning där tänkte Frid. – Jag trodde inte varulvar kunde tala Volde!sade San och gjorde sig lustig. San tittade uppåt mot taket och himlade med ögonen. Volde nickade åt Frid. – i alla fall måste jag ta reda på mer. Sade Volde och lutade sig bakåt i bänken. – Denna vargflicka vem är hon? frågade Pol. – Här blir man inte vuxen för att man har huggtänder och päls och styckar arma skogshuggare! sade Volde och kliade sig besvärat i håret. – Vargflickan påminner mig om en sägen. sade funir som var en gammal jägare. – Det finns en sägen om en flicka som ska vara gudabarn men måste jaga med vargarna tills den onde återuppstår. Den onde Sirowans baner. sade funir och tittade på Volde och San. – Det är första tecknet på profetiorna. sade Volde instämmande.

– igen!Volde menar du allvar? frågade Frid och hällde upp ett glas med vin och ställde sig upp. Hon började sjunga på alviska så att alla i rummet tappade andan. Frid tog i så att allsköns sång beblandade sig i rummet. San applåderade och det gjorde även resten. Frids drömmar om att hon jagade om natten som ett djur vakade över hennes tankar.

– Ja och om vi inte hittar denne, vad händer då? frågade San skämtsamt.

– Vi! jag måste hitta henne! sade Volde och trollade fram en blomma åt Frid.

San nickade instämmande – För det första måste Volde hitta vargflickan. Sedan måste han som mästare i akademin följa profetiorna precis som en munk och sedan kommer Frid och sist jag att bli indragna för det blåser åt det hållet!

– Äh håll truten San! sade Volde generat. – Ingen Varulv vill bli dräpt av en magiker! sade Frid lustigt och olustigt. – Vem har sagt någonting om att dräpa varulvar! sade Pol och tände ett bloss på pipan. Pol var Voldes far och stark som en skogshuggare.

– Jag tror inte ni inser att vi måste prata med henne! sade Volde och kliade sig besvärat på ena armen. – Det låter farligt! instämde frid och satte sig ner igen mitt emot San. – men först måste jag till trädet och ta reda på mer. sade Volde och lät fingrarna försvinna under ytter rocken. San hade på sig yllekläder och dyrbart broderade ärmar. medan hans byxor var i samma gröna färg men hade förnämligare veck. Voldes kläder var av icke ledande sammet och rocken var den som verkligen skiljde sig. Det var en grå sådan och akademins broderier på. Frids kläder var ifrån Bergamin och hade samma sorts tyg som Volde fast inte uppmärksammat några broderier. Hennes var ljusblå och längs ärmarna som var korta som på en Tavellklänning fanns veck. Klänningen var dyr och Frid hade köpt den själv med endast tjänstefolket som hjälp.

*

San Lum tittade på Frid och sedan började han spela och hon sjunga, de höll på hela natten och pratade om gamla minnen om gamla kärlekar och Voldes trollkonster. Eftersom de verkligen hade någonting gemensamt så delade de bord tills det var läggdags och alla gick åt varsina håll även San. När han väl gett sig ut i kylan gick han tyst igenom gården som husen delade av till en fyrkantig gård. Sans tankar for runt i snöyran och han gick för sig själv när tankarna gjorde honom mer eller mindre okoncentrerad. San snubblade nästan runt av iver när han slutligen kom fram till sitt hus. Klockan hade nog passerat midnatt och på något sätt kände han sig övertalad om hur det nu var dags att kanske sova lite. Ett stadium som gjorde honom mer angelägen att slita ner kuddarna ifrån tvättförrådet och ta med sig en länk salami och kanske spela lite flöjt. Hur det skulle gå till väga. Han tog en kanna mjölk ifrån baren och satte sig vid den tomma lägerelden. På övervåningen sov tjänstefolket och han var äntligen hemma i sitt hus. Det luktade nyoljat virke och en doft av tall låg tät i den ny-timrade salen. Sann kände hur allt snurrade av berusning och hur han ville göra någonting annat än det Volde hade sagt. Volde var pålitlig men han var även inte riktigt snäll när det gällde profetiorna. San spelade tyst på sin nya flöjt och musiken dansade i rummet. Han hade förvarnat alla om att han skulle äta hos Volde. Han var kanske i det bästa kvarter så han var noga med att gästerna fick komma och gå som de ville. Han bjöd även med sig om det mesta. Sådan var San och han var även blygsam när det gällde sådana saker. Det var inte alltid självklart människor ville släppa det med att kvarteret en gång varit tillhåll för de flesta rövarband och pirater. San spelade och åt långt in på den tidiga morgonen innan han gick upp för att lägga sig. Han hade haft drömmar om hur han sökt sig till blod och kött hur hans luktsinne blivit bättre och bättre och hur olika lustar krupit sig in på honom. Den enda han kunnat prata med var Norn, Voldes och deras mor. Men även hon var ibland sovande kylig när det gällde sådana saker. Han hade nämnt drömmarna för Volde och fått som svar att Volde själv pratade med magikerna och skulle sedan hjälpa San när han kunde. Volde hade aldrig varit sådan och Frid hade inte sagt så mycket utan glömt bort det i nästa mening. Det var han säker på. San drack ur mjölken när han klev ner i sängen. Det var en dubbelsäng och ett arvegods inom familjen. San hade inte mycket familj kvar så han ägnade mycket tid åt att hjälpa grannarna runt i kvarteret. San somnade snart med händerna på bröstet och han var vaksamt trött även i drömmen. Där jagade han skuggorna likt en tröttsam själ på vandring och i sin tur fäktades han med o-döda och i andra stunden drogs han långt ut i drömmens land där han stötte på vålnader av en äldre tid. De viskade och talade sins emellan om hur långt det var kvar. San såg tiggare och kroppar överallt. Han såg skuggor av en förfluten tid skratta och festa glatt samtidigt som han verkligen vart högaktad som någonting. Det var någonting ilande kallt över ökenlandskapen och på något sätt kände han sig allt mer gudalik. Drömmarna vävdes samman till en berättelse om bragder och tydliga spår om hur han lyckades övervinna svärdet. Det var någonting han inte gjort och det visste San tydligt även om han lyckades med de flesta danser så var han redan övertygad om att han verkligen kunde det. Skuggor talade till honom demonlikt och San visste att han var född i mörkrets tecken men om hur tydligt det nu var han som talade i drömmarna. Det var ett språk San inte kände igen. Fast det påminde om Alviskan. De rullande orden dansade i hans öron och han svarade på samma sätt. Han var tydlig med att visa sin rang. Sedan förbyttes drömmarna igen och han sprang likt ett vilddjur och kastade sig över striden och såg till att dricka så mycket blod som möjligt. Om han nu omöjligen kunde ha varit ett djur i alla drömmar kunde San inte avgöra vid det tillfället. Han befann sig i ett sådant tillstånd att det inte fanns plats för ursäkter eller undanflykter. San var ett i sitt djur hela den natten och när han vaknade gjorde han det på golvet. Igen! San var verkligen sömnig när han tittade ut genom fönstret. Snön öste ner och solen var på väg att gå ner igen. San skyndade på sig kläderna och gick ner för att berätta för tjänstefolket att han skulle hålla öppet i några dagar så att de kunde göra i ordning rummen. Han törstade efter sällskap. Det var någonting mörkt över drömmarna som fick honom att vilja knyta sig samman med människor. De lyssnade ivrigt på honom och gjorde som de blivit tillsagda. San torkade svetten ur pannan och gjorde i ordning sin frukost. Han verkade vilja ha mer av en sorts frukost den morgonen för att folk inte skulle se, att han skakade. San tog en bägare cider och drack, först ivrigt sedan lite lugnare. Det fick inte bli för mycket av de starka sakerna. San bröt till sig lite bröd och skakande doppade det i en sorts olja. Efter en stund i det lilla köket började tjänstefolket arbeta och San insåg sig fri ifrån alla skakningar. Efter ca en timme hade han ätit sig mätt nog för att påbörja städningen. Så hade det pågått i en månads tid och San fick samma återkommande drömmar varje natt. Gästerna började komma och några var långväga andra var återkommande hungriga arbetare till sjöss. Tavell var en hamnstad och varje gång någon frågade om båtarna, kunde de flesta alla skepp som kommit in till hamnen. San pratade med gästerna och serverade mat och dryck, vissa ville höra en sång andra bara de senaste nyheterna. San kände en sorts harmoni när han pratade med dem. Hans avsaknad var stor och på något sätt fann han aldrig ro. Han skulle prata med Volde igen om vargflickan, han undrade ibland, om det inte vore bäst att göra precis det Volde frågade efter och ibland, om han inte borde stanna kvar och arbeta. San kände sig lite splittrad och det var som om det inte behövdes någonting att vila tankarna på. Han hade förändrats, käre San.

*

Kapitel 2 Stunder

Volde Callahan satt tyst vid sängen hela den natten och begrundade om det inte var ett misstag och hitta vargflickan, bara för att en best hade sagt det. Kanske hade han överdrivit när han bröt förbannelsen hos den vädjande varulven och sedan släckte dennes liv. Volde höll i Vilduns stav och den slingrade sig med dess tankar och funderingar. Volde bildade några trådar av magi och lät det strömma igenom runt i rummet. Det var hans gamla kammare och rummet var fullt av kläder och pergament rullar. Fönstret var stängt och en gardin hängde över det, det fladdrade till när Volde höjde staven. Han satt tyst och begrundade sina drömmar och tankarna landade till det Tagul hade sagt. Att drömmar kunde tyda profetiorna. Volde, funderade om det inte var sant. Någon sanning måste det ha varit. Sakta bildade han ett nät med trådarna och lät dem landa sakta över rummet. Han ställde sedan staven åt sidan och vände sig upprätt mot sängen. Nu skulle han ge sig in i drömmarna igen. Han tänkte om det inte var det allra bästa om han inte kastade en skyddande besvärjelse såsom pergament rullarna hade berättat om. Volde lade sig tillrätta och lutade huvudet på dunkudden. Snart skulle han se. Volde somnade ganska omgående och lät tankarna flyta fritt runt i ett landskap som däri kunde bilda sina skuggor och väsen. Volde gick först runt i en värld han kände igen ifrån demondrömmarna. Sedan befann han sig igen på den plats, där han först mötte Deawon i drömmarna. Däri fanns ingenting. Volde väntade och väntade , sedan kände han plötsligt en klapp på axeln och ett väsen sprang förbi , fnittrande och skrattandes som en flicka. Flickan var i Voldes ålder och hade inga kläder på sig. Hennes kropp var kurvig och flickaktig med långt blont hår. – Vi ses snart, Volde! sade hon och rusade förbi. När Volde vågade titta igen, var hon borta och han stod i en folksamling mitt i ett ökenlandskap. Det fanns handelsmän och tiggare. Människor i rustningar och demon-lika varelser som gick emot honom. Volde höjde armarna och kastade en besvärjelse mot dem i spegellandet. De vek sig undan och han befann sig igen mitt bland människor i kläder han sett i målningar i akademin. Några talade till honom, andra skrattade uppmuntrande och log. Några män i rustning gjorde honnör och traskade förbi. En tiggare kom fram till honom och gav honom ett mynt. Volde studerade myntet och lade det i fickan. Voldes tankar landade på Vargflickan och han vaknade sakta ur drömmen. När Volde steg upp var klockan straxt efter fem på eftermiddagen, han skakade först tankarna ur sig och kände i fickan. Till sin förvåning hittade han ett mynt som skiljde sig ifrån de andra. Volde blev först bestört, sedan började han att skaka. Förvirrad studerade han myntet igen, en inskription tydde på att det var ifrån Dolovans tid.

Volde stoppade myntet i fickan och tänkte sig bakåt 1000 år, fast lyckades inte riktigt placera sig där. Drömmarna och myntet hade förvirrat honom Volde skakade på huvudet och hans anlete viskade svettigt och lortigt så han fyllde tvättkärlet med vatten och tvättade sig utan att tänka om. Tankarna viskade åt honom att han måste hitta vargflickan. Volde började långsamt inse att han var tvungen att prata med resten i akademin. Han tog på sig rena kläder och hans kropp viskade muskulöst, hårt av arbete och tydliga maskulina drag. Volde tittade sig i spegeln och rättade till sitt hår. Efter en stund drog han upp gardinen och tittade ner på bakgården där korna stod. Volde hade snart byggt ett ställe som liknade andra fast det hade sin 300åriga klang kvar. Det tog ytterligare en stund innan han gick ner till samlings salen. Hans gamla rum var nu öppet för honom igen. Där satt de långväga gästerna och diskuterade om kungen. Kungens nya infattningar hade träffat dem och nya intriger hade blossat upp i Tavell. De för kungen träffades öppet, de andra höll sig i hamnkrogarna och dagligen skedde det saker som Volde insåg vara rent våldsamma med hämdgärningar och lönnmord. Pol var helt sträng när det gällde våld och det var även Norn. Pol hade hyrt in vakter och som avväpnade gästerna innan de kom in för undvika blodspillan. Med undantag förstås. Stadsvakterna arresterade folk dagligen i hela staden och speciellt i värdshusen. Volde undrade hur San hade det. Och han misstänkte att drömmarna hade nått även honom. Volde tog sig en bit bröd ur korgen bakom disken och satte den i sig med fart. Efter att ha pratat snabbt med Pol gick han sedan ut med staven ur Dolovans här, under armen. Människor gick förbi honom in i värdshuset och hälsade. Volde hade inte tid att hälsa tillbaka utan drog huvan över sig och mumlade ett ”hej”. Efter att han kommit ut på gården gick han raka vägen ut i centrum och vände tillbaka åt öster mot Trädet. Akademin kallades även för ”trädet” och det var en ståtlig byggnad med sina rötter i Viduns cirkel. Där den även ingick. Volde fortsatte raka vägen till den ståtliga byggnaden med lägre byggnader runt omkring. Snön hade slutat falla och han trampade i den blöta snön fram till dörren. Volde gick raka vägen in i värmen. Han möttes av Travis som satt vid dörren och staplade rullar. Han ansikte var ansträngt och han hade låtit skägget växa ut. – Jaså, Volde är tillbaka. Kom in vet ja. sade Travis och tog fram sin pipa och började blossa. – Nog är jag alltid tillbaka Travis. Jag drömde om Vargflickan inatt. sedan var det en tiggare som gav mig ett mynt. Här är förresten myntet Travis.

– Hur fick du tag i det Volde? frågade Travis förvånad

– Få se! sade Travis straxt efter.

Volde tog fram myntet och gav det till Travis. Det var ett guldmynt med inskriptionen ”Dolovan” och en bild av själva kungen. Han var välkammad och hade långt skägg.

– Tiggare med mynt. Det måste betyda någonting. Inser du det Volde? Profetiorna! utbrast Travis.

-Ja, jag tror att det var någonting. För samma tiggare visade mig en gång demonens ögon och jag kommer så väl ihåg det! sade Volde och tog av sig huvan med båda händerna så att knogarna vitnade.

– Visst. Vi måste besöka Bergamin och biblioteket där. Ta med dig lite hjälp. San! och Frid! sade Travis. – Vi ger oss av redan ikväll! så skynda dig!

Volde hann knappt komma innanför dörren innan det var dags att ge sig av igen.

*

Frid satt tyst vid spegeln, det var sen eftermiddag och hon begrundade tyst konturerna runt ögonen och smörjde in dem med en sorts salva som hon hade gjort av aloe vera. Det var ett alviskt recept som hon kunde utantill och lärt sig av Faci. Eftersom han var medikus kunde hon dra lärdom vilket hon gjorde och han höll kurs för henne så att hon lärde sig allt mellan himmel och jord. Även namn på ben och knotor. muskler och tänder. Hon behövde allt det där och när Faci inte var i akademin satt han i värdshuset och lärde människor och munkar det mesta han kunde. Han hade hjälpt Volde en gång ur en svår knipa med en pendel och salvor. Det fanns även rökelser som han tillverkade och lärde Frid om vart man bäst hittade dem. Hon tittade tyst på dragen runt munnen och smorde in området. Visst Frid var noga med att inte ta för mycket för salvan kunde göras om till medicin det hade Norn lärt henne. Och vissa salvor kunde dra ut onda andar såsom demoner och spöken. Frid rätade på axlarna och beundrade sig en liten stund och drog en lättad suck. Minuterna varade och hennes skönhet var slående även om hon var blygsam och lite försiktig med att påpeka någonting sådant. Frid lade ner salvan i sitt skrin och tog fram ett sorts puder som hon hade i ansiktet lite diskret runt käkpartiet. Pudret hade alla förnäma kvinnor och markerade en tydlig status bland hovdamerna. Men om sanningen skulle fram behövde de det inte. Det var precis samma sak med Frid. Hon smorde sedan in armarna med en sorts salva som luktade särskilt gott, som hon handlat nere i hamnen man sa att den kom ifrån sydligare breddgrader precis som aloe-veran. Frid tittade sig i spegeln igen och reste sig plötslig upp. Hon hörde Volde vid dörren där nere och San. Frid ryckte på axlarna och rätade till klänningen från igår och gick ner. Hon hade somnat som en prinsessa och vaknat utan störande drömmar för en gångs skull. Frid hade arbetat vid borden hela förmiddagen, någonting hon hade gjord sedan dag ett, hon hade som barn stått på stolarna och dukat fram. Frid såg Volde och San packa ner mat i köket.

vad är det som händer Volde? frågade Frid och tittade på San som stod vid ciderflaskorna bakom disken.

– Vi ska till Bergamin. svarade San. – Volde hittade ett mynt ifrån drömmarna i fickan. Det måste betyda någonting. sade San

– Ifrån drömmarna Volde? Vilka drömmar Volde? VI!, måste ta med oss Faci! var Frids första reaktion. Hon tittade på Volde med huvudet på sne.

– Ja Faci ska med, glömde säga det till Travis! sade Volde och nickade bestört. – Vi kanske till och med har svaret här! sade Volde tveksamt.

det tror jag inte! sade San påpekande. – Jag har haft drömmar också. De talar ett språk som måste komma söderifrån!sade San och tog en bit ost och tog en tugga.

– Jag vet! sade Frid. – Jag med! sade Frid och instämde. – Vi gör oss redo Frid. ta med dig kläder! sade Volde och menade på att det var någonting Frid hela tiden glömde.

San nickade och förstod direkt vad Volde menade och gick fram till klädförrådet vid tvättstugan. – Vi kan köpa nya, jag tog med mig pengar!sade San och packade ner vinterkläder. – Hur länge ska vi vara borta Volde? frågade Frid och tog ett brödstycke ifrån skafferiet.

– Vet inte vi ska till slottet, så klä dig lite mer utmanande och inte som en lantis! sade Volde och tog den sista biten tvål och stoppade ner i sin säck. – Till fots? frågade San och menade på att det var onödigt att ta med hästarna.

– Ja vi ska ha med oss Travis. Han hyr nog nya i fall det skulle behövas. svarade Volde och gick ut ur rummet. Han var uppenbart svettig i ansiktet tyckte Frid för sig självt.

– Jaha! svarade Frid nyktert och följde efter Volde ut till Pol. Volde förklarade för Pol och Norn att de skulle resa iväg. Och de sade ingenting.

San kom ut med säckarna med kläder och delade ut dem. En till Volde och en till Frid, den sista behöll han själv.

jag litar på dig San. sade Frid och tittade nyktert på San.

– Visst, jag tog bara nya kläder. svarade San och skrattade ett muntert skratt.

– Det är nästan 20 km till fots på vintern. sade Volde och tog på sig huvan och vände tvärt mot dörren med staven i handen och säcken på ryggen.

– Bäst att ta på si kläder. sade Frid

 

*

San stod vid dörren och på väg ut sist av alla när kylan mötte dem därute. Volde ledde vägen fram i snön och det hade blivit mörkt när de slutligen kom ut på vägen till Travis och Faci. San såg Frid smita in först medan han och Volde väntade därutanför i snöyran. Volde verkade bekymrad så San sade ingenting. Fast även San hade sina demoner och verkligen det var på tiden att de kom ut. Volde hade rusat in hemma hos honom och förklarat för San hur det låg till. Visst han hade följt med Volde utan att tänka den här gången, det var som om de gick på samma lina han hade sett på gycklarnas marknad en gång om året i Tavell. Och hur var det möjligt, San var född i mörkrets tecken och hade inte som Volde allt som talade för honom. Fast ändå flätades deras liv samman till ett. I början och vid slut. Det var alltid samma sak med Volde. Denna okomplicerade syskonkärlek, de hade alla tre. Volde tittade tyst innan han steg efter Frid in i huset som tornade upp sig bland de andra husen. San nickade och följde efter. Till slut var de inne i värmen igen och mötte Travis. – Vi måste göra oss klara, vill inte dra med mig hästar för jag vet inte om de klarar vintervägen. sade Travis och både han och Faci nickade instämmande. Deras ansikten var mjuka av värmen, nästan rödaktiga. San tog emot en mugg med te ifrån Faci. – det är skogsbär, spetsat med lite rom. hinner inte förklara, med drick den snabbt. sade Faci och tittade menande på San och Volde som fått en varsin.

– Vi måste göra oss beredda på att det kanske är lite kallt så vi får ta det lite lugnt, dessutom ser jag på er att ni har haft samma sorts drömmar alla tre! sade Faci och Frid steg in i rummet.

– Vi är inte ens ifrån samma familj någon av oss! sade San och menade på att det var konstigt.

– Nej, det förstår jag, jag ser att du San är född i mörkrets tecken. och Frid är lite både och! sade Faci och tittade på Volde – Du är i alla fall helt klart den som står i profetiorna och vi måste vara tysta om när vi är födda. Alla medel är nu tillåtna. Mörkret har vaknat, så vi måste följa profetiorna. sade Faci och drack ur sin mugg med te och rom.

Travis var den som tackade nej till teet och det syntes väl på honom att han redan hade druckit en mugg.

vi kanske borde ge oss av, jag litar på att ni tog med mat! sade Travis och tog emot en bit ost av Volde.

– Bra vi ger oss av i denna stunden. sade Travis och klev ut ur rummet.

San följde efter dem ut till gården och de gav sig av till fots.

*

 

 

Kapitel 3 Resa och mål

 

 

Buldeswal satt tyst i den stora salongen i värdshuset tuppen och tittade på en ung kvinna som nästan dansade fram i rummet. Hennes långa blonda fläta låg rakt och piskade nästan till på den ljusblåa klänningen. Buldeswal hade en märklig uppsyn, han var gammal och hade vårtor i ansiktet och dubbelhaka med ivrig grå skäggstubb. Hans fingrar var valkiga och överkroppen var rent av fet. Hans kläder var mörkröda och han hade en gul krage runt halsen med knappar rakt över den utstående buken. Han hade en vacklande gång när han gick , fast nu stod han inte högt till i Bergamin så han gick sällan ut ifrån värdshuset alls. Hans medarbetare slogs om hans order och de märkte att han blivit gammal. Buldeswal tittade på medan flickan serverade de olika männen som med sina lila röda kläder satt med ringbrynjorna på.

 

*

Volde Callahan trampade tyst fram en stig i den meters djupa snön, ryggsäcken vägde och han vacklade ibland till men höll sig upprätt så att resten kunde följa efter. Volde hade huvan tätt på och kylan bet honom denna gången om det inte var vinden. Vintern i Lyndia var kort och varje gång han gav sig ut var det väldigt kallt. Våren var på väg och det kändes fast nu var vintern ihärdig. Det var värre i Duel i norr och i öst. I nordöst om ön låg Nordländerna och dit reste man om man ville tala med Tagul nuförtiden. Han hade öppnat en akademi där och tillsammans kunde de brevväxla med fartyg eller med duvor. Det var inte överdrivet kallt här. Tänkte Volde och fortsatte tyst framåt mot fjärran. Efter gick Travis och Faci som följdes av Frid och San. De kom fram till en träddunge när Volde signalerade att de skulle slå läger där. Volde tog fram lite tändved och drog fingrarna över dem så att de fattade eld. Han hade ett elddon men använde det sällan. San tände sin pipa och lade ryggsäcken och resten följde efter honom satte sig på sina utom Volde som bar på maten. Volde tog fram en bit bröd och några dryckeshorn åt var och en och fyllde på med äppelcider och ostbitar. Travis bad om en bit torkat kött och fick det. Volde åt sällan mer än nödvändigt av någonting och särskilt inte torkat kött. Men ost var en av hans favorit, han hade ostar ifrån världens alla hörn hemma, så även salami. Volde drack en klunk ur sitt dryckeshorn och tog sig en bit korv och ost. San tog fram sin flöjt och började spela på en Alvisk visa. Frid satt tyst och åt medan lågorna dansade i lägerelden. De började bli lite varma. Även fast snön fortsatte falla kunde alla njuta av värmen och de talade tyst mellan varandra. Alla utom Volde som inte sade eller hörde någonting. Hans tankar for runt på drömmar och varulvar, till vargflickan han beslutat sig för att hitta.

-Volde jag tror att vi börjar närma oss Bergamin. sade Travis efter en stund och bröt tystnaden.

– Ja. svarade Volde

– Det kanske är lika bra att ta sig fram till akademin i slottet. Trädet vill nog veta om det och vi måste tala med Wald. sade Travis och tog en långsam tugga av sin bit salami.

kanske lika bra att ta det med Wald. sade Faci och tittade på Volde som tankspritt satt och drack och åt. Mörkret hade nu fallit och man kunde höra ugglor och nattfåglar.

– Ja vi tar det med Wald! instämde Frid och San i kör.

– Det är lika bra sade Volde efter en stund.

– Vad vet du om varulvar Travis? frågade Frid efter en stund och drack ur sitt horn med ett sött leende.

– Varulvar? De är egentligen Buldeswals uppgift men de finns mest i Nordländerna. svarade Travis och tände sin pipa.

– I nordländerna? svarade alla i kör och tittade häpet på Travis.

-Ja delvis, troll och varulvar! svarade Travis.

-troll? frågade Volde och tittade på Travis.

-Ja trollen är bestialiska och särskilt blodtörstiga i nordöst och söderöver. sade Travis och tittade ner i hornet. – Har du någonting starkare Volde? frågade Travis och sträckte fram hornet till Volde som tyst tog fram en finare brännvins sort.

– Jag tror att jag har starkare hemma men den här sorten är fin. sade Volde och hällde i hornet.

– Ja, ja nu känner jag styrkan. svarade Travis som förnöjt drack ur hornet.

– Det finns en chans att vargflickan kommer ifrån nordländerna! sade Volde och hällde i det starkare brännvinet i det halvfulla ciderhornet.

– Vi kanske borde ge oss av till Bergamin innan vi fryser fast. sade Travis och Faci reste sig upp.

– Ja vi ger oss av! sade faci och stoppade i sig den sista biten av sin ost.

– Jag tror att vi ger ut efter trollen nu. sade San och skämtade uppmuntrande och de gick sedan ifrån sina platser för att sträcka på benen. Volde som suttit i den kalla snön reste sig lite saktare. Frid reste sig sist med ett leende på läpparna och de kastade snö över lägerelden så att det pyste och fräste. San tog ryggsäcken och kastade över axlarna och började gå mot Bergamin och de andra fortsatte tyst efter. Det hade slutat snöa när de kom fram till den stora vägen igen och Volde gick i täten hela vägen fram till Bergamin. San gick efter med Travis, faci och Frid sida vid sida. Efter stadsvakterna kom de slutligen in i en stad som tornade upp sig bakom den elfenbensvita muren. Det var människor ute även fast det var vinter och kallt. Volde stannade upp och tittade bakåt. – vi borde ta genvägen in till slottet. sade Volde och tog av sig huvan så att det gyllenbruna håret fladdrade i vinden. – Visst ska vi det. sade Travis lite besviket fast ändå med lite tröstande beslutsamhet. – Vi ser till att ta den snabbaste vägen Volde, jag vill veta vad drömmarna handlar om. sade Faci och drog kläderna tätare om sig. De började gå igen och med Travis i täten. minuterna gick och de kom fram till parken och muren. De fortsatte raka vägen fram till ingången till det ena tornet och förbi vakterna dit.

– Kungen är inte hemma! sade Travis efter en stund han är och strider mot vildar i Alderna. sade Travis och stannade upp. – Samma vildar som intog huvudstaden efter de o-döda. sade Travis efter en stund. – Samma vildar? frågade Frid, vet inte vad jag ska tro! sade hon efter en stund. – Lugn Frid. Alderna blev laglöst när sarosus flyttade! svarade Volde och klappade frid lugnande på ena axeln. De gick in i tornet efter en stund och upp för de långa trapporna fram till salen. San följde efter Volde och Travis, sist gick Frid och Faci. De kom in i den stora salen och gick fram till Wald som satt längst in intill ett skrivbord. – Var hälsad mästare. sade Travis och Volde i kör. Travis tog täten och de hälsade på varandra med glada miner.

– Det är så broder Wald, att vi har kommit för att studera drömmar deras verkan. sade Travis och pekade på biblioteket bakom Wald. – Ta för er! svarade Wald. han var en uppriktig man bakom ett stort vitt skägg och hade ett sorts sken runt sig hela tiden. – Vi har riktigt med tid men Travis vad är det för drömmar? frågade Wald och tog ett steg fram ifrån skrivbordet med snabb rörlig kropp. – Det är vår yngste mästare här, Volde som drömt till sig föremål. svarade Travis och tog ett djupt andetag.

kan du visa Wald myntet Volde? frågade Travis och lade en arm bakom ryggen på Volde.

– Visst, det var det här myntet! jag fick det av en tiggare i drömmen. svarade Volde och gav Wald det gamla myntet.

-Hmmm. svarade Wald och studerade myntet. Han tittade på det med sina korp-ögon och vägde det i handen. – Hmmm. Jag har aldrig sett ett i guld eller med kungen på! svarade Wald och gav myntet till Volde. – Jag ser att ni har med er vänner. Och Faci. sade Wald och tog i sin tur en kort paus och gick och satte sig igen. – Ja jag måste hjälpa mina vänner för deras drömmar! sade Faci och tog upp sin pipa.

– Bra, bra Faci! sade Wald och tog fram sin pipa han med. Till och med San letade reda på sin pipa under pälsen.

Volde visade vännerna vidare till deras gästrum. För han visste att de var tvungna att stanna i tornet för deras eget bästa, det var så mycket intriger överallt annars. De gick in i sina kammare och hängde av sig pälsarna och gick ut igen.

Volde satte sig vid ett bord och tog upp lite mat åt dem alla och till Wald. De satte sig i ena änden av salen och började diskutera sina drömmar och de berättade alla vad som hänt under dem och efteråt. San berättade om de första drömmarna då han blev straffad av demonen ifrån Deawon. Frid berättade om de vilda jakterna i skogarna, om hur hon blev vilddjuret och jagade som hon ville, någonting hon aldrig gjort tidigare. Volde om hur demonen ville bränna honom levande och de jagande ögonen. Volde berättade om vargflickan om varulven och tiggaren som nu gav honom myntet i stället, om ökenlandskapen och om hur människor stannade upp och hälsade på honom. Om demonerna i drömmen och om hur han kastade besvärjelsen mot dem. Det samtalades långt in på natten och fortsatte när Wald hade beställt mat till dem. Hans uppdrag var ju att skydda kungen och kungariket. Volde satt tyst och iakttog de brinnande ljusen som höll uppe stämningen i tornrummet. De satt och pratade sins emellan och Volde kände sig inte utanför, utan valde att inte delta hela tiden. Efter en stund ville Frid lämna och gå och lägga sig, San och Faci gjorde detsamma, till slut var det bara magikerna som beslutat att sitta till bords. Volde var trött igen men han ville inte gå och lägga sig för än de hade gått igenom biblioteket. Wald hade uppenbara anledningar att studera dem nu när han hört allas berättelser och han påpekade att det inte var påhittat. Travis kom till slut fram med förslaget om att de skulle gå igenom pergament rullarna. De började ivrigt leta efter ”drömmare”och ”gåvor”. Tillslut ropade Wald till att han hittat någonting om vargflickan och läste rakt ur pergamentet:

”Ur skuggor och drömmar hittar hon drottning av vargar sin röst. Flickebarnet ur gudaätt ger gåvan som leda vägen framåt mot ljuset.”

– Dolovans nyckel, gudabarnet! sade Wald och visade en bild på en mycket vacker flicka utan kläder. Volde blev genast generad och visste inte vad han skulle tro. – Det finns en besvärjelse här under. Sade Wald och läste den

– Arkaza zaoun! sade han och myntet började lysa i handen på Volde.

– Där ser du Volde, det är myntet som talar till dig. Du är den utvalde! sade Travis.

– Utvalde vadå? frågade Volde och tittade på det skinande myntet.

– Den utvalde. ”ljusets bärare” som profetiorna talar om! sade Wald och drog fingrarna igenom skägget.

– Vi måste agera innan odjuret vaknar! sade Travis och följde Walds exempel och drog fingrarna igenom skägget.

– Odjuret? frågade Volde och tittade på Travis.

-odjuret av kaos! svarade Wald igen.

*

Frid Callahan gick tyst in i sitt rum tätt följd av San och Faci som tyst öppnade sina dörrar till sina gemak. Frid gick in ensam till sig och satte ner tvättfatet av porslin bredvid den spegel hon hade och stängde sedan igen luckorna till fönstret som stått öppna av någon anledning. Hon tände en eld i eldstaden och började långsamt fila på om hon inte nödvändigtvis kunde gå och tvätta sig. Hon gjorde detta och stod en bra stund vid spegeln och iakttog kroppen medan hon drog fingrarna och tvålen igenom håret. Hon hade gjort tvålen själv och gick ingenstans utan den i ryggsäcken. Frid hade tagit en tvål i köket. Hennes hår löddrade och hon lättade på klänningen så att den nakna kroppen avspeglade sig i spegeln. Hon var riktigt slank och fin över hela kroppen. Det var en sorts glädje att se sig själv hon fick när hon tvättade benen och rodnade när hon tänkte på vargflickan. Inte för att hon trodde att det var hon, eller att det kändes obekvämt att tänka sig det. Det var nakenheten som var någonting nytt för henne och hon trodde att Volde nu hade blivit kär i en liten och vild ung kvinna. Frid gjorde sig i ordning och det gyllenbruna håret tvättades ur med det andra fatet och snart doftade hon äng blomster. Hon torkade sig med en handduk och klädde på sig underkläder som var broderade sorts linne shorts. Hon gick och lade sig under det vida duntäcket och somnade snabbt.

Frid gick runt i skogarna som hon brukade drömma om och började plötsligt skutta ifrån träd till träd. Ifrån en gren till en annan och medans hon gjorde det kände hon sig fri som ett kattdjur. Hon sprang iväg mot en grotta som under grenarna vissnade och blev till ett sädesfält där hon sedan sprang fritt kattlikt, hungrigt och fällde sitt byte. Frid landade plötsligt i ett ökenlandskap där alla husen var låga och av sten och inte timmer. Människorna hälsade på henne och soldaterna gjorde honnör. Plötsligt kastade sig en gestalt mot henne med blänkande kniv och hon parerade med sina händer och fick skärsår. Hon hörde Sirowans namn nämnas och ögon som började jaga henne vart hon än tittade. Gestalten var borta och det enda hon hörde var ett tungt skratt. Frid sprang och sprang medan ögonen följde efter henne. Efter en stund befann hon sig snart vid grottan igen och ut kom en gestalt med en liten hund vid sin sida. – Här Frid hittar du mig. minns du mig Frid? Jag är dalen och jag är den som jagar vid din sida tills tiden är mogen. Men akta dig Sirowan är ute efter dig! sade gestalten och försvann med hundvalpen.

Efter det sov Frid lugnt och drömde om hundvalpen, hon gillade hundar och alla djur men vad gjorde de i drömmarna?

När Frid vaknade kände hon sig konstig, hon struntade i att öppna luckorna och gjorde bara i ordning ytterligare ett tvättfat vatten. Hon tvättade sig och tog på sig kläderna och gick ut ur rummet in i salen med sin nya utmanande klänning, med urringning. Salen var tom så hon gick fram till eldstaden och fyllde ett te kärl med vatten och hängde över den falnande elden. Hon lade på ved och lät vattnet puttra en liten stund. Frid hällde fram en mugg te och satte sig vid ett av de fyra borden och tog fram lite bröd, olja och ost. De visste inte vad kärnat smör var i Bergamin och det hade San tagit efter för han tröttnade ibland på att arbeta. Frid doppade brödet i den salta oljan och åt. Hon drack en liten klunk te och lyssnade uppmärksamt när Faci kom ut ur sitt rum och fram till henne. Hans ansikte var inte besvärat utan tvärtom, livfullt och glatt precis som det skulle vara.

– God morgon Frid! sade Faci och nickade.

god morgon det finns te åt dig också! svarade Frid och hällde upp en mugg.

– Ja i Bergamin finns väl inget kärnat smör? frågade Frid och nästan lite besviken ut.

– Nej, det har du alldeles rätt i Frid. svarade Faci och tog fram en bit korv åt dem.

det finns kyckling och fisk. svarade Frid och tog emot korven och tog sig en tugga.

– Jag har några tärningar Frid! sade Faci och de började spela tärning, Frid vann till en början och sedan kom San och Volde ut ur sina rum med Wald och Travis tätt följande efter. Tärningarna rullade den morgonen och man började spela med regler så att ingen kunde fuska.

Volde 24

Frid 34

San 14

Wald 54

Travis 67

San verkade mest frånvarande och det syntes väl på honom, Frid blev nästan lite orolig. Hon berättade sedan om drömmen för dem och de lyssnade ivrigt . Faci tog sedan fram en salva och gav till Frid, det var en salva han hade haft i ett litet skrin.

den här Frid hjälper dig att komma in i stämning. Den verkar direkt. Och San jag har en likadan åt dig och åt Volde, måste bara sända bud efter skrinen i min kammare här på slottet. Sade Faci och lät riktigt upprymd, mest hela tiden.

San nickade åt Faci och Volde och han kliade sig i huvudet.

jag känner mig riktigt trött, jag har faktiskt inte sovit alls! sade San.

De andra förstod vad han menade och Wald ledde honom tillbaka till kammaren. Innan han gick in i rummet smörjde Frid in hans panna med salvan.

– försök att sova San, vi måste vara redo när vi ger oss av. sade Frid och vände sedan om och gick ut ur kammarsalen.

– Ja, vi har hittat rullarna och besvärjelsen som leder oss till vargflickan. Den visar oss söderut ifrån Alderna. berättade Volde för Frid innan han tog sig an frukosten.

Frid tittade upprymt på Volde medan han åt och hans släta ansikte var mindre besvärat och på något sätt kändes han rogivande. Frid satte bredvid Wald vid bordet och de småpratade lite, hennes sätt hade förändrat på en natt. Hon var nu helt intresserad av denna vargflicka. Frid verkade helt rogivande utan att veta om det själv. Det märktes inte på henne när Wald ställde frågor om Tavell. Hon förklarade för Wald att det kanske var lika bra skaffa kärnat smör i Bergamin. Han bara skrattade och sade att fälten runt om staden alla gick till mat och inte till betesmarker. Det hade hon kunnat lista ut själv, tänkte Frid. Eftersom de hade mycket att säga varandra gick det inte att ta miste på sättet de pratade på. De var alla lika glada och redo att hitta denna guda sända flicka att Volde glömde berätta allt för Frid. Så hade det alltid varit och Volde var speciell på det sättet.

-Ja vi måste nog göra oss redo för en resa söderut! sade Wald och Travis insisterade.

det är nog lika bra. sade Travis och började resa på sig

jag gör i ordning lite utrustning och letar reda på en båt som tar oss söderut. sade Travis och gick graciöst ut ur rummet mot sin kammare.

-Ja vi får väl börja göra oss redo efter det att vi ätit. sade Wald – Jag följer med! sade Wald tillslut och reste på sig för att gå till sitt rum.

Frid nickade tyst för sig själv och tittade på Faci och Volde som satt och åt. Hon reste sig efter en stund och började gå mot sitt rum.

*

San Lum föll sömnigt ner i sängen och började tänka, samtidigt som salvan värkte. Han blev allt lugnare och lugnare, tankarna var helt i harmoni med drömmarna, som sakta började krypa på. San befann sig i ett lugn resten av tiden han sov och blev inte störd av någonting. Drömmarna utspelade sig i ett lugn och när han sedan vaknade var det eftermiddag. San reste sig upp och tog på sig kläderna. Hans kropp var muskulös och han var riktigt stark. Linjerna var så väl utformade att man undrade om inte han slog gycklarna i alla deras grenar. Det hade förresten San testat och det gick ytterst bra , alla tre gånger. San påminde om de större soldaterna man brukade se rida bredvid kungen. De hade ett särskilt sätt att tala och betee sig på, att man förundrades om inte de hörde ihop. San tittade sig i spegeln och fick se sina mörka ringar under ögonen. De kanske försvann om han fick sova lika bra i fortsättningen. San rättade till den vita skjortan och stoppade ner den i de blåa byxorna av något glansigare tyg. Han rätade ut ryggen och tvättade av ansiktet i tvättfatet. Han hade redan tvättat sig tidigare samma morgon för att få bort de mörka ringarna och svettlukten. Det var allt vanligare och vanligare att han använde parfym. Så han tog lite ifrån en glasflaska som stod bredvid tvättfatet. Dofterna steg och San tog sig ut ur rummet. Lätt yrvaken. Efter salen med alla de oljelampor och stenväggar kom Akademins salen med magi i luften. Han kunde känna den överallt. De satt redan samlade vid matbordet och San gick fram till dem.

– San vi ska ge oss av när Travis återvänder, så ta för dig med lite mat. sade Wald och tände sin pipa. San nickade och satte sig för att äta helstekt kyckling.

– Vi har kommit fram till att vi måste hitta vargflickan, så vi har redan en vägvisare. Volde! sade Frid till San och reste sig upp mätt och belåten.

– Jaha. Vad betyder detta då? frågade San och tittade tyst på Volde.

det är myntet. Det visar vägen till Vargflickan! sade Volde och sade besvärjelsen ”Arkaza zaoun! ” och myntet började glänsa och lysa tills en stråle slog igenom rummet, ut genom ena fönstret. San tittade på det med häpnad och skulle precis säga någonting.

– Där ser vi vägvisaren! sade Wald och signalerade åt Volde att stoppa på sig myntet igen.

– Otroligt Volde. utbrast San och lade kycklingen på trätallriken.

– Ja visst är det otroligt San! svarade Volde och hela rummet var i stämning igen.

oljelamporna på väggarna lyste upp stavarna och baneren som hängde bredvid varandra och längst bak efter korridoren till rummen stod ett skrivbord med ett stort bibliotek bakom.

– vågar du verkligen, lämna allt det här Wald. var Sans fråga till Wald som satt vid kortsidan av det avlånga matbordet.

– Ja San, det är i goda händer förstår du! svarade Wald och lät som om Bergamins kluckande dialekt var avlägsen fast ändå så inte.

– Kungen lämnade kvar mig och jag har skrivit och skickat bud både till honom och resten av trädet för avresa hit och beskydda slott och akademi. Får se när de kommer hit, bara. sade Wald och lät aningen ungdomlig och enkel.

San tittade först på Volde sedan på Wald och sist på Frid som kommit tillbaka i urringningen och ryggsäcken med oknäppt päls på sig. Volde nickade till och reste på sig igen och gick mot sin kammare. Därefter följde San mot sitt rum, Frid och Wald började kasta tärning.

San kom in i sitt rum och packade i ordning de flesta sakerna som han hade haft med sig och gick ut ur rummet igen. Han hade förstås inte tänkt på en längre resa men han hade 3500 silvermynt med sig. Det skulle i alla fall räcka en bit. Ifall de skulle köpa kläder och sova över på olika ställen hade han det som behövdes. San steg ut ur den varma kammaren in i korridoren och fortsatte in i salen. Där satt redan Volde, Wald, Frid och Faci. Just när han kom in kom Travis in.

– Buldeswal har fått nys om att ni är här. Vi måste skynda oss till hamnen. sade Travis.

anledningen till att de inte åkte ifrån Tavell var de varma strömmarna alldeles utanför Bergamin som höll året om.

vi måste skynda oss. sade Wald bakom det långa skägget. Han verkade påfågelaktig men alldeles särskild när han på något vis fick fart i dem. De reste sig upp hastigt och tog sina tillhörigheter och började gå ner för trapporna.

San gick först och Wald kom efter och efter honom gick Frid och sist Volde, Faci och Travis.

De kom snart ut i kylan och fram till en häst och Vagn. Travis visade in dem i vagnen och de två hästarna fick sällskap av Travis. Vagnen var fyrkantig och vackert snidad med träfärg och röda ramar med två lyktor där fram.

De satte sig på varsin sida av vagnen bakom dörrarna och de bar iväg.

Minuterna gick och staden förblev mörk och snöfylld med olika slags lyktor i knutarna av husen. Människor och vakter kom och gick medan vagnen rullade ner till hamnen. När vagnen sedan stannade var det helt mörkt ute och de kunde stiga ut i hamnkvarteren med alla sina krogar och värdshus. Vissa handelsbodar stod öppna och de följde Travis till en båt som hette nässlan. Det var en typisk snabb fregatt med besättning och rum. Travis kände kaptenen på nässlan och de seglade många gånger på samma farvatten. Kaptenen var lång och ståtlig men kal på hjässan och hade ett långt pipskägg.

San steg ombord på skeppet och de visades till sina hytter av en sjöman med blåa kläder och lång ytter rock. San kom in i sin hytt och delade den med Volde. De satte sig genast vid bordet och öppnade en flaska cider.

jag hade inga som helst drömmar inatt! sade San och tog fram glas ifrån en hylla.

– Det är bra San. svarade Volde flyktigt och hällde upp glasen.

San tittade Volde i ögonen och de började skratta.

– Det är väldigt bra San. fick Volde ur sig.

De satt och pratade tills tärningarna åkte fram och det knackade på dörren. Det var Frid med samma tanke så de fortsatte ut till matsalen och började kasta tärning, tills det var dags att kasta loss. Väl ute på havet fortsatte festen med rom och dyrbar sprit och vin. De åt och drack tills de insåg att de var ute i friheten igen.

*

 

Kapitel 4 Vägvalen

Buldeswal hade fått besked om att en av hans haremflickor som han hade utsetts till att jaga var i staden och på några minuter stod halva staden i kaos efter hans order att hitta henne. Hon var tvungen att vara häxa det var hon bara tvungen att vara. Vakterna löpte amok inne i staden och vände upp och ner på allting. Han beundrade sig varje gång han gjorde det och folk skulle respektera just honom. Hädanefter. Just när Buldeswal skulle resa sig upp kom en mörk klädd man fram till honom med slätrakat ansikte och knotig näsa. – Buldeswal, jag heter folw, jag kan hjälpa dig. sade mannen med iskall uppsyn. Buldeswal fick fram ett ”ja” och tittade mannen i de korp svarta ögonen. – Det är så att min mästare letar efter dem också! sade mannen och satte bredvid Buldeswal vid bardisken. Där hade Buldeswal suttit och frågat ut människor tills denne Fowl kommit fram till honom.

hur då hjälpa mig? frågade Buldeswal.

det är så att min mästare, den store letar efter en yngling vid namn Volde. sade Fowl och tog en mugg mjöd och drack det rätt ur muggen.

*

 

 

Volde Callahan och San satt och kastade tärning i matsalen och pratade med varandra, Frid lutade sig över bordet och hade en skara sjömän som visslade muntert när de fick syn på henne. De var i 19 års åldern alla tre och bar sig åt på samma vis och talade och festade med varandra. Frid rodnade varje gång sjömännen gick förbi och på något sätt kände hon att det hörde dit. Efter en stund hade det blivit natt och alla försvann en efter en och Volde blev själv kvar med Faci och de talade drömmar och Volde fick en salva mot drömmar att ta till sig och Faci hade redan gett en till San. De satt i några timmar innan Travis kom fram till dem

imorgon landar vi i Alderna, Volde. sade Travis.

vi måste orka att fortsätta därifrån sedan. sade Travis och stoppade sin pipa.

Volde tittade tyst på Travis pipa och studerade tobaken. Han hade ingen egen pipa utan smakade ibland på Sans. Volde tyckte inte att det smakade särskilt märkvärdigt utan förstod att det bara var vissa personer som rökte pipa. Det fanns särskild tobak och de brukade handla hem Tavells egen och tobak ifrån Alderna. Volde iakttog Travis och tog emot pipan efter att Travis frågat honom om han ville smaka. Det smakade inte illa men han nästan hostade när tobaken pyrde och han tog ett bloss. Han var nu van finsmakare och höll sig lagom till allt. Lagom vin, lagom brännvin och lagom cider. Öl kunde han dricka hur mycket som helst nästan. Mjöd var en favorit när det serverades vildsvin. Volde åt av fisken som var på bordet och pratade med de andra gästerna. De andra gästerna var en förnäm ung kvinna men inte tillräckligt vacker för Volde. Hon var rolig och söt , men inte mer hon hette Adele. Adele berättade om sydländerna och hur de brukade slåss mot pirater och troll. Volde tyckte det var intressant och höll med henne och han berättade om de o-döda i Alderna och om belägringen.

Efter samtalet gick Volde till sig och San för att sova och Travis, Faci och Adele blev kvar och pratade.

Innan Volde gick och lade sig smörjde han in pannan med salvan, alldeles vid tinningarna så att kunde sova. Därinne snarkade redan San för fullt. Och Volde gjorde sig i ordning för natten. Hans slanka och muskulösa kropp sjönk ner i britsen och han somnade omgående.

Nästa morgon hade de stannat vid hamnen i Alderna och de gjorde sig beredda för avfärd. De gick i land vid sju tiden på morgonen och möttes av varvsfolk som arbetade och slet i rep och laster. Till Voldes förvåning såg han inte till en enda alv utan den kalla vinden blåste över människor och båtar. Volde följde efter Wald och Travis och efter honom gick Frid, San och Faci. Tillslut kom de fram till vägen och han kände knappt igen sig. Här var det inte kallt om vintrarna utan all snö regnade bort och han kunde se växter och träd med blommor och löv.

Volde öppnade sin vinterjacka och drog huvan över huvudet. Han kände sig redan iakttagen och hade det inte varit för kråkorna som satt i träden och alla fyllebultar som drog runt på gatorna med skrattande vakter och barn, så var det nog alla beväpnade jägare och sjömän. Tillslut kom de fram på rakan som ledde in i staden och Volde tycktes fånga alla byggnader som riktigt olika sig själva och människor som snäppet vildare. Wald gick fram till ett värdshus och bad dem vänta utanför. Då passade Frid på att gå till marknads stånden för titta på spjut och San följde efter för att välja svärd. Alderna hade blivit ett farligt ställe sade tillslut Faci till Volde och Travis instämde.

Om de bara visste tänkte Volde, han blev nästan arg över att se Alderna i sitt nuvarande skick.

– Du får nog gömma myntet på ett säkert ställe. Sade Travis efter ett tag och menade på att Volde kanske inte ens var säker här. Volde nickade och stoppade in det i en innerficka på västen han hade under vinterjackan. Pol hade lärt honom att köpa kläder där man kunde gömma saker för Norn (Voldes mor). Volde hade lyssnat ivrigt på allt hans far sade. Norn var sträng och hade otrolig koll på Volde och huset när hon ville det och Volde var uppfostrad på det sättet och lydde henne blint i alla skeenden. Volde stängde västen och tittade runt omkring sig och såg. Köpmän och tiggare, barn och fyllebultar. Alla bar vapen. Själv höll han inte i staven utan hade den i ryggsäcken så att den stack ut på sidorna fast han ångrade sig snabbt. Volde tog fram staven ur packningen och vägde över den. Ingen hade gett det minsta igenkännande utan fortsatte stoltsera runt omkring dem och några blev ibland lite för närgångna men tappade intresset snabbt.

 

Wald kom ut och såg menande på dem bakom det långa skägget och sade.

– Vi får handla när vi är i staden, fast det är inte säkert nog att sova här. Sade Wald och menade på att ett anfall kunde komma närsomhelst och dessutom så var kungen i bergen och jagade fredslösa.

Volde nickade och frågade Wald om häst.

Wald nickade.

-fast endast till packning! sade Wald och Volde förstod att det var lättare att spåra flera hästar än en.

*

 

San Lum stod vid marknadsståndet och studerade de nya svärden och de flesta var mästerligt utformade, hade långa klingor och huggvänliga sjövapen, som till synes kunde användas överallt. Till sist fick han syn på sin modell och frågade den runda mannen med turban på huvudet om priset. Det var inte dyrt utan kostade 28 silver och det gick San med på. Han tog emot svärdet och dess skida som han fick betala 2 extra silver för och fäste det runt vänster sida. San var noga med hjälpa Frid så han gick fram till henne och betalade hennes spjut. Han köpte även en pilbåge och några knivar som tänkte ge till Faci. Magikerna hade sina stavar redan och San hade inte upptäckt det förrän nu. De gjorde sig igen beredda bland människor och djur att ge sig av. Wald köpte en packhäst och fyllde på deras förråd. Ibland undrade San hur mycket pengar Wald hade men vågade inte fråga. Förmiddagen gled förbi och solen stod stekande het när de gjorde sig redo för avfärd. Volde hade studerat myntet en sista gång och det pekade söderut. Frid var glad i sitt nya spjut och handlade kläder när gjorde sig redo. Tillslut var det dags och de gav sig av framåt ett tiden. Då solen värmde som bäst. De hade packat allt på den vitfläckiga hästen och följde vägen igenom stadsporten. Så snart de var ute i de fria fick San tyglarna till hästen och gick bredvid Volde och Frid som båda var nyfikna på den nya hingsten. Hästen fick sitt namn och kallades för fläcken för det underliga mönstret den hade runt halsen. San skrattade och skämtade med den hästen och den verkade rent av livlig av sig. Tillslut kom de fram till skogsbrynet där de hade utkämpat en strid med de o-döda, för det var alldeles intill vägen och biten efter mot bergen skulle se likadan ut berättade Travis. Wald gick i täten och visslade tyst för sig själv och verkade munter på något sätt Han hade berättat att Tagul skulle få resa till Bergamin och ta hand om Trädet. Vilket var viktigt för akademin.

San gick tyst och besvärad över att fåglarna följde efter dem in ifrån staden och viskade till Volde om dessa. Volde nickade till och berättade för Wald som insåg att dessa var ondskans ögon och lyckades para ihop dem med Sirowan. Wald kastade sedan en besvärjelse och lyckades locka bort dem en bit. Man såg i Walds ögon att han inte höll med Sirowan, samma blick hade Travis och Volde började få samma. Tillslut hade de kommit fram en bit på vägen och Frid ville sitta ner. San tittade på solen den var bortåt 4 eller senare , när de gjorde första anhalten. San hämtade pinnar medan Frid gjorde i ordning kärlen med vatten ifrån en bäck. De samlade sig sedan runt elden och satte sig ner utmattade och tände elden. San tittade på Volde när Volde tog fram en flöjt som han inte hade sett förut.

Då berättade Faci om Adele, som hade gett honom den.

San mindes de förbjudna sångerna han hade lärt sig och tog fram sin nya flöjt han med. Han stämde in i låten och de som kunde började sjunga medan Frid gjorde i ordning soppan.

Efter en stund blev det alldeles tyst och de började småskratta lite. San fortsatte då spela toner han hört ifrån drömmarna och Wald utbrast nyktert att han hört den förut. Ingen hade frågat Wald om hans ålder så han berättade. Han var där när Tavells akademi byggdes 300 år tidigare och han berättade sedan om Vildun och hans lärlingar. Hur de en gång lurade en trollpacka att följa med dem till Bergamin och bilda biblioteket med hennes hjälp. När hon slutligen insåg var det var som hon hade gjort blev hon ursinnig och förgiftade hela akademin. Wald berättade om de svåra åren då han och cobal reste tillsammans för att ställa allt till rätta. De letade pergament papper i tjugo år därefter. Det hela hade skett 30 år innan Wald kom till Bergamin. Vad som hände Vildun visste de inte. Han hade försvunnit, men alla hans saker var kvar till och med pergamenterna. Wald berättade sedan om ryktet kring trollpackan, hon sades äta människor och djur på samma sätt. Det var ett riskabelt företag det där med sådana kvinnor, i akademins första tid. Wald var ifrån en annan tidsålder och berättade om långa strider i nordländerna med pirathövdingar och troll. Konstigt tyckte San för de hade pratat om troll.

De satt uppe och pratade när mörkret föll över lägret och på något sätt hade de gjort det hemtrevligt och San och Faci skulle ta första vakten. Efter att diskuterat började San spela den musik som passade bäst efter maten, som var utsökt i San´s ögon.

Han spelade en sång som hette ”I fjärran öst”, det var en sång om Dolovan och hans här.

Soldatsången passade väl in för den var lugn och inte så skrikig.

San tog en bit av den nya osten och insåg att den smakade precis som Aldernas ostar brukade göra, den var magisk på något sätt.

Efter att suttit ett tag valde San att sträcka på benen och han tog med sig ett horn mjöd och gick runt i skogen intill. Natten var kylig och han såg knappt handen framför sig men lyckades ändå höra nattfåglar och känna myggornas försök att närma sig. Några eldflugor surrade förbi honom och dansade i luften. Det var inte kargt men ändå, det var såhär frihet kändes. San satte sig igen och lade fram lite ved i lägerelden och lyssnade till fåglarna. Faci satt och snörde sina sandaler och en nattfågel flög förbi.

Efter att ha suttit en stund byttes de av och San fick väcka Frid och Volde. San smörjde in sig med salvan och lade sig till rätta med en filt över sig. Han somnade snabbt den här gången och hann inte drömma särskilt mycket.

*

 

Frid satt och pratade med Faci och Volde innan Faci bestämde sig för att gå och lägga sig klockan var kanske 3 när han gjorde det.

– Volde berätta om vargflickan. sade Frid bestämt.

Volde studerade elden och visste inte riktigt om var han skulle börja.

jo hon är en vacker flicka utsänd ifrån gudarna. Hon behövs och framförallt för att jag är ljusbäraren. Vi hittar henne tack vare denna gåva. sade Volde och tog upp myntet ur fickan och visade den vid elden. Frid tittade nyfiket igen och började le.

– Volde, berätta om din dröm om henne, var hon lika vacker som på pergament rullen. Frid lät som ett besvärligt litet småsyskon när hon sade det , men hon menade väl innerst inne.

Volde snurrade tillbaka myntet innanför västen och himlade halvförtjust med ögonen.

– Ja hon är väldigt lekfull och någonting alldeles särskilt. sade Volde på sin tydliga Tavell dialekt. Frid och Volde satt som två höns på en pinne vid elden med filtarna runt om sig och pratade långt in på morgonen. De skrattade och smuttade lite på vinet och åt en bit tidig frukost.

Frid gjorde i ordning te vatten och de pratade sin emellan. När Frid insåg att hon var i sina hemtrakter. Volde satt och spelade på flöjten när de andra vaknade och de gjorde i ordning en riktig frukost. Frid kände sig lagom befriad när de slutligen kastade vatten över elden, hon visste inte varför men hennes känslor var så överväldigade och på något sätt kändes det helt bekant. Wald och Travis utfodrade hästen och ledde den till vattendraget och täckte över spillningen för att göra det svårt för eventuella efterföljare. När lägret sedan var färdigstädat började de sin vandring längs stenvägen mot bergen och Volde studerade med myntet om riktningen. Fåglar började sjunga och de såg harar och rävar och ett och annat rådjur springa över vägen eller titta på dem längs vägen. Dagen fortsatte i sin lugna takt och de stannade sedan igen för att äta men det var en liten eld de gjorde i ordning. Frid pratade med Wald och Travis om vargflickan och Wald berättade om profetiorna runt henne. Hon var en allsköns saga i sitt vakna tillstånd och hennes lockar var som middags solen och läpparna som morgonsolen, hennes kropp var slank och kurvig likt vågorna på havet. Hon var befriaren och drottningen. Wald berättade om den drottning som var i den tidigare världsordningen. Om hennes skönhet vassare än Sarosus och Sarosus var vacker. Travis höll med och berättade om drottningen i nord hur denne var skön och svår att handskas med. Fast hon ville ha vargflickan till varje pris vid sin sida och planerade att erövra Alderna. Drottningen i Nord var dotter till en trollpacka och hon i sin tur skeppade troll över havet. Akademin hade fått nys om detta och samlade sin här mot både Fergyson och Drottningen i Nord. Hon föll på svärdet den trollpackan och halshöggs under strid av vargflickan som överraskat dem i söder. Sarosus som då bodde i skogarna runt bergen tog sitt folk till alderna och erövrade staden med vargflickans hjälp. Och finns Sarosus där finns även vargflickan där.

Frid frågade efter jägarfolket och fick till svar ifrån Wald att dessa först stred med Fergyson och sedan med Alverna och lovade sarosus att bytas av varje gång de behövde det. Och vid tiden av Frids födsel hade ondskan kommit tillbaka. Jägar Folket splittrades och alverna försökte rädda dem men de försvann åt olika håll.

Frid hade redan hört talas om detta men vargflickan var någonting nytt och Wald berättade att hon hållits gömd undan alla besökare av Alverna. Detta var femhundra år tidigare, femhundra år innan det hade Fergyson besegrats av Voldes stav på fältet. Se Odjuret av kaos staven vol.1. Volde tittade på Frid med vädjande ögon, Frid skrattade till och log. Efter ett tag så kom de fram till en korsning som pekade åt två håll. Den ena gick söderut den andra österut. Volde var på nytt tvungen att studera myntet och höll det upprätt. Det visade sig vara säkrast att följa strålen söderut.

Frid och Travis gick och diskuterade medan Volde, San och Wald tog täten Faci gick tyst bredvid Frid och verkade tankspridd. Det dröjde inte länge innan de kom in på rätt väg och ingen visste riktigt hur långt det var till närmaste kulle, där bergen sades börja. Kullarna var kvar sedan första tidsåldern och de var slagfälten där Sarosus hade mött Drottningen av nord.

Frid valde ut en lägerplats efter några timmars gång ifrån vägskälet och de stannade upp vid en skogsdunge med rinnande vatten. Bäcken var bra nog att släcka törsten för både häst och människa. Tillslut gjorde Travis i ordning lägerelden och städade runt lägerplatsen medan resten låg utslagna i gräset.

San satt och spelade på sin flöjt och Volde tog av sig sina skor och smörjde in fötterna med en salva Faci hade. Efter några fler låtar började Frid laga mat och doften spred sig i den lilla dungen. Djurlivet höll hennes humör uppe och de diskuterade om maten och tittade på den ned-åt-gående solen och skämtade vilt vid brasan. Hästen började beta fläcken var en sådan häst som gärna nafsade överallt så de fick vara beredda. Det var någonting speciellt att kunna dricka rent vatten tyckte fläcken. Frid satte sig tyst bredvid Wald och tittade på solen medan de åt. Kycklingsoppa och bröd med ost och lingondricka med särskilda bär därtill hade Wald handlat in det räckte alldeles för väl och snart sov de allihop och Frid och Volde bredvid varandra med Wald och Travis som första vakten. San satt uppe och spelade en stund men övervägde sedan att gå och lägga sig också.

– Travis, hur långt tror du att det är till bergen. frågade Wald och kliade sig i huvudet.

det är som kanske mest tre dagar framåt. svarade Travis och stoppade sin pipa.

jag trodde väl det!, du har nog rätt Travis! sade Wald och började stoppa sin pipa i nattens mörker.

– Vi har väl tur just nu med tanke på vintern därhemma. Fast Travis vad ska vi göra när vi hittar flickan? frågade Wald och lät uppriktig.

– Det får Volde bestämma. Svarade Travis och tog en klunk brännvin.

– Det måste han inte, det får flickan bestämma. svarade Volde trött på sin liggplats och det brast ut i skratt. ”Män” tänkte Frid och somnade.

*

 

Kapitel 5 vägen till Bergen

 

Volde Callahan, stod vid lägerelden tidigt på den andra morgonen. De hade gjort sig redo för avfärd och efter att de uträttat det de skulle var de äntligen beredda på att ge sig av. Färden var lång hade han hört innan han somnade och de var alltid redo med det mesta. Volde studerade San när han tvättade ansiktet med tvål, någonting Volde redan hade gjort och var redo för det mesta i hästväg för att rädda flickan, påpekade han skämtsamt för sig själv. Frid hade flätat håret på honom, i två tunna flätor på vardera sida och om han skulle vara ärlig så hade han, inga förhoppningar alls. Volde drack lite vatten och åt bröd och ost medan han stod och letade efter någonting att påpeka på San. Han hade inte trollat heller, på väldigt länge men han hade kommit av sig, när det gällde det mesta. Inga drömmar hade plågat någon av dem och han var lite ängslig över denna vargflicka. Vad skulle hon tro om honom? Volde en mästare på att jonglera och trolla fram blommor! Ett gudabarn av hennes rang som gärna visade hela sin vackra kropp. Det lät som sagor, fast han kunde inte inbilla, sig själv där inne i dem.

Wald stod och packade på hästen sina väskor och sadelväskor medan Travis utfodrade den och städade spillningen. Kanske om han hade tur skulle han kunna följa med dem tillbaka också, fast nu kändes det inte som om det fanns särskilt mycket hopp.

– Jag tror att det är lika bra San tar hästen. sade Wald så att San hörde.

San nickade till och kom upp ur vattendraget med sina ljusbruna byxor och bara överkropp.

– Jag tar det härifrån. Svarade San ivrigt och började klappa fläcken på halsen.

Frid reste sig och gick fram till hästen med en morot och gav honom den.

– Om du skämmer bort den vill han ha mer. skrattade Faci och tog en tugga av sin egen morot och började sakta gå mot vägen.

– Arkaza zaoun! sade Volde och höll myntet upprätt, myntet visade vägen genom att skjuta iväg en stråle, skimrande guldfärgat ljus.

Det kanske var läge att göra någonting helt annat, det visste förstås inte Volde och han var bara glad att det hela snart skulle vara över. Inte en vandrare hade de stött på. Inte en själ som gav sig till rätta för dem. Han var rent av förvånad, att allt hade gått så bra. Volde tog sig tid att gå fram till vägen och väntade in San och Frid. De skulle trots allt inte behöva vara rädda för att bli jagade av Buldeswal. Inte för att Volde var så naiv att han trodde på att de skulle bli varse om honom i framtiden, det var Buldeswal för smart för.

vad tror ni att det tar för oss att, ta oss över bergen? frågade Volde och tittade sina vänner i ögonen, en efter en.

tre dagar hörde jag Travis säga! svarade Frid och Volde nickade bestämt.

– Kanske två om vi har tur. svarade San och Volde kliade sig i huvudet.

– Kanske San, kanske! sade Volde och tog på sig Huvan och tittade dem i ögonen igen.

– Har vi tur så! sade Frid och inväntade Wald medan Volde gick framåt mot ena änden av vägen som slingrade sig mellan kullarna och dungarna. Bakom låg de stora fälten.

oroa dig inte för honom Frid, han är lite ivrig, bara. Sade Wald på ett ålderdomligt sätt. Volde hörde vad Wald sa och lugnade ner sig lite grann.

Volde inväntade resten och slutligen kom fram ur buskagen, Volde började gå längs vägen, som var ojämnare nu än förut.

– Vad är det vi letar efter? frågade San Frid och Frid ryckte förvånat på axlarna.

– En dalsänka, en skog eller ett kull landskap! sade Frid tillslut.

San väntade in Travis, men stötte på Faci som kom upp ur dungen.

– Vart tog Travis vägen? frågade San och tittade på Faci. Just då kom Travis fram och klappade San på den högra axeln. San ryckte till i buskagen och vände om med hästen.

– Har vi tur San, hittar vi Sarosus. svarade Travis och de började långsamt komma upp på vägen.

San ledde fläcken upp på vägen och fram till Volde som stod och väntade.

– Vi måste nog skynda oss! sade Volde och höjde lite med staven. De andra magikerna dvs. Wald och Travis gick med sina stavar. De var underligt utformade stavar och hade hemliga namn. Stavarna hade valt ut dem, precis som Voldes stav så var de svåra att hantera ibland.

Volde hade testat.

-Ja för all del Volde! svarade Travis när Wald kom fram till Volde.

– Du måste ta det lugnt Volde för det är verkligen farliga vägar kvar… sade Wald och avbröts av ett kraftigt tjut. Och ett tjugotal håriga troll exploderade fram ur skogskrönet bakom Volde.

Volde snurrade runt och höjde staven mot de beväpnade anstormarna. Han kastade iväg eld och slog omkull de tre första trollen så de började brinna. Frid kastade spjutet hon hade haft som gångstav rakt i ansiktet på ett illa grinande , hårigt troll. Trollet tjöt till och kastades baklänges. San drog sitt svärd och högg till, mellan två röda ögon och Wald kom till undsättning och slungade iväg ljungblixtar rakt i famnen på de återstående. Travis avslutade det hela genom att lägga en eld ridå vid andra sidan skogen ,där de kom ifrån. Volde kastade på nytt ett eldklot mot en sista som föll skrikande ner i gräset.

– Vid Vildun, Härefter går vi alla tillsammans! sade Travis och klappade Volde på axeln.

Skogen bredde ut sig mörk på den sidan och nu började vännerna gå i snabb takt ifrån skådeplatsen. De hade inte räknat med troll så här tidigt och på något sätt kunde det ha varit, en otrevlig överraskning, de kunde varit utan.

 

*

Frid hade ryckt till sig spjutet ur det döda trollet och fortsatt längs vägen. Hon hade blivit riktigt skrämd men samtidigt ganska arg. De fortsatte framåt med Volde, Wald och Travis längst fram och Faci , San och Frid liten bit bakom. Efter att ha brottats med trollen kom de fram till en allt slingrigare kull stig. Som de valde att gå längs. Det blev allt brantare och blåsigare och klockan var väl bortåt 4 när de slog läger igen vid en dalsänka. Det var för att komma undan vinden Wald valde den platsen noga uträknad. Bergväggen bakom dem var bra för att hålla värmen. De satt i en ring runt elden och alldeles intill gick ett litet vattendrag, rullandes förbi. San lät hästen beta fritt utan packningar med en filt över sig. Det var det, de hade med sig. Filtar och mat. Travis fick hämta ved ifrån gamla träd som fläckade här och där. Wald och Volde kastade tärning och Faci tittade på. Frid var alldeles för utmattad och sotig för att ens tänka sig någonting sådant. Hon lutade sig tillslut bakåt med fingrarna knäppta över midjan. Molnen seglade förbi sakta men säkert och värmen var ganska hög i dalsänkan. timmarna gick och de återgick till att äta och samtala när mörkret föll. Trollen hade skadat Frids lugn och hon blev lite orolig Framåt natten. Ingen sov särskilt bra och Frid och Volde hade första vakten igen. De satt och nästan viskade, stämningen var låg och de visste inte om de skulle klara resan dit och hem.

– Vad tror du att det var för troll, Volde? frågade Frid och tog en bit torkat kött.

– Bergatroll eller låglandstroll, eller kanske lite av varje. Jag vet inte säkert när det handlar om ondska. Men de hade röda ögon. svarade Volde.

vet du vad det påminner mig om? frågade Volde som uppenbarligen lät lite upprymd.

– Nej. svarade Frid.

Deawon. svarade Volde.

– Om vi stöter på ondskans magiker så är det av samma sort. svarade Frid.

både ja och nej. svarade Volde.

– Deawon var inte ensam. sade Volde och drack lite vatten, vatten var det de hade kvar.

– Bryt lite bröd Volde. sade Frid och gav honom en ryggsäck. Frid himlade med sina grönaktiga ögon och drack lite vatten.

– Vad hände med drycken? frågade Volde och tog fram en bit bröd och ost.

den tog slut igår om jag inte minns fel. svarade Frid och tog emot lite bröd och ost ifrån Volde.

De satt och pratade lite nästan hela natten och så fort det blev dags att byta av tog Wald och Travis vid. Travis var tyst medan Wald, bakom sitt stora skägg skrattade till när han fick se att grytan de hade gjort nästan var orörd.

Han var väldigt hungrig och började äta.

Travis höll vakt lite ovanför bergväggen och spejade ut i den nattsvarta gryningen. Endast stjärnorna visade vägen.

Frid somnade efter att hon smörjt in sig med salvan och snart så hittade hon en bekväm ställning.

Det blev morgon och de gick upp till att tvätta sig och äta det som återstod av grytan. Wald förklarade att de hade mat så att det räckte fram och tillbaka, bara de inte överdrev. Fanns det någonting som hette överdrev? undrade San och fick till svar att man var tvungna att ransonera nu.

Volde tyckte att de hade gjort det hela tiden, men Frid sade att det var bäst att låta bli att äta hela tiden och Faci och Travis höll med även om det nu var de två som åt mest.

De städade lägerplatsen och fodrade hästen genom att låta fläcken beta fritt.

*

San Lum packade på hästen sadelväskorna och ryggsäckar så det hängde ner längs sidorna. Det var inte överdrivet tunga grejer, inte heller sådant man ville ha på sig , vid risk av ras eller troll attacker. Efter att ha snörat på sig skorna tog han i och vattnade hästen. Eller gav hästen vatten som det så snällt hette. Han stoppade sin pipa med tobak och tände den med elddonet. Så snart de alla var redo skulle de ge sig av. San tog över hästen helt och hållet, även fast han var orädd och riktigt långsam ibland. Visst han hade känslor precis som vem som helst och gillade att bli klappad. San gissade sig till hur de hade behandlat hästen och bemötte den vänligare. Efter en lång stund gick Wald upp för den lilla backen mot stigen. Hans skägg hade snörningar som delade av det i kortare flätor. Travis och Volde gick straxt efter dem och sedan Frid och Faci och sist San. Fläcken följde snällt efter och så snart de hade kommit upp började de vandringen. San´s tankar irrade runt kring trollen och han var väl förlägen om att det skulle ta lite till innan de var framme. Han tänkte mest på trollen och deras skarpa klingor. Han ville inte hamna i deras grytor. Så snart de kom upp för den smala vandringsstigen kom kullarna och höjderna och till sist bergen. Han hade hört sägner om dvärgar och drakar och gastar som hemsökte bergen i Alderna. Han visste inte vad bergen kallades men det var säkert att om man föll ner så var man helt slut. Wald stannade plötsligt till och höjde staven och sköt iväg ett eldklot. På några sekunder hördes vilda tjut och samma troll aktiga läten och varelser rusade över dem. San hann knappt reagera innan fläcken föll ner för branten rakt ner i stupet, i forsen, mot en säker död. San ilsknade till och drog sitt svärd och började ilsket hugga i varelserna. Deras elaka grin och betor till tänder klyvdes och han dansade fram till en tredje som just skulle kasta sig över Frid och genomborrade den straxt under den håriga halsen. Volde ilsknade till och kastade blixtar mot dem samtidigt som Travis klappade till en med staven så att den två meter höga varelsen snurrade runt i luften och flög skrikandes nerför stupet. -iiiiiiiiiirrrrrrrr! Travis kastade iväg ljungeldar mot de anstormande massorna samtidigt som Frid och San gav sig till attack och borrade igenom en varsin best.

– Hästen föll med vår proviant! gormade San till Wald och som i sin tur slungade iväg blixtar så att berget skakade.

oroa dig inte San! skrek Wald tillbaka.

San visste inte vad han skulle tro men trollen tog till flykt och försvann över kullarna.

– Vi måste skynda oss nu innan de kommer tillbaka. ropade Volde i en sörja av blod och brinnande kroppar.

– Jag vet vart vi hittar mat! sade Wald och började springa och resten började springa efter.

De slutade inte springa förrän solen visade 4 på dagen. Visst de hade inte ork att ens gå och de hade kommit till ett högt bergsmassiv. det växer bär här som ätliga sade Wald, -precis som jag minns dem. Faci gick fram till Wald som stod vid en bärbuske. Han undersökte dem och tog en handfull bär i handen och satte sig med ryggen mot bergväggen mitt emot branten.

De gjorde precis samma sak och lutade sig mot väggen.

– Här börjar vildfärdsleden i Aldena bergen. svarade Wald och Travis instämde, sittandes på huk.

– Det finns ett pass alldeles här intill, Volde titta efter vägen! sade Travis andfått och Volde tog upp myntet och sade besvärjelsen.- Arkaza zaoun! Myntet började lysa och gav ifrån sig en stråle rakt mot bergspasset.

– Precis min tanke! sade Wald och stoppade sin pipa.

– San samla lite kvistar och grenar så kokar vi i den här. sade Wald och tog fram en liten kittel inte större än två handflator ur rock fickan.

– Dessutom så har Faci sin ryggsäck! sade Frid och tittade på Faci.

– Bara mediciner och lite mat!svarade Faci och tittade på dem, en efter en.

– Ja hans ranson svarade Volde och gick fram och plockade lite bär.

– Det räcker till oss alla. sade Faci och öppnade den och tog fram några länkar korv och bröd. Två halvor ostar och en flaska rent vatten.

Det blev kanske ingen fest men de åt och var tysta den natten. Ingen lyckades sova och det var innan solen gått upp de gjorde sig beredda för avfärd igen. Alla sörjde Fläcken och inte minst San. Volde och San började få skägg och hann aldrig riktigt raka sig någon av dem. Slutligen så var det otroligt mycket besvärligare att ta sig fram och när de väl nådde passet fick de se en makaber syn. Hundratals kanske tusentals kroppar låg utspridda genomborrade med spjut. De tog sig förbi de döda sakta. Ingen visste vad som hade hänt. Men Wald menade på att det var kungens soldater som hade ryckt fram där och lämnat dessa rövare till sina öden. Massvis med asätande fåglar hade samlat sig där och åt av de döda. vi måste skynda oss sade Wald och började långsamt gå igenom passet. San höll andan det var inte långt ifrån att maten kom ut igen. Frid visade samma sorts känslor så även Volde.

Travis manade på dem igenom och över de döda massorna fram till slutet av passet. De kunde inte ha var döda länge. När de var ute i det fria igen tog Volde upp myntet igen och kastade besvärjelsen. – Arkaza zaoun! sade han motvilligt och myntet visade vägen mot en öppen slätt vid ett skogsbryn.

 

*

 

Kapitel 6 Vargflickan

 

”- Arkaza zaoun! ”. Hon kände värmen ifrån myntet, Leones satt tyst på huk med endast tyg virat runt sig. De började komma allt närmare. Hennes ansikte utstrålade en sällsam skönhet och hennes kropp var likt en leopards. De gröna ögonen studerade med lugn omgivningen. Hennes armar och ben var likt stöpta ljus och hon kände magin ifrån hennes gyllene lockar. Var de här redan. Hon skrattade till och log vitt och brett mot middags solen. Så snart! viskade hennes inre och hon reste sig upp med tyget snällt virat omkring sig. Hon hade för en stund glömt bort att de var människor och ingenting annat. Hennes far och mor var människor även de. Fast hon kallades för vargflickan och det var för att hennes två följeslagare fått nys om någonting.

*

– Cascara* (se vol 1 odjuret av kaos.) fäll den där vargen!! ropade en riddare i rustning till häst och när han höll i sitt röda baner fladdrade det i vinden.

Cascara log bakom hjälmen och hade spjutet riktat mot den håriga besten. Plötsligt försvann vargen in mellan snår och skog.

lönlöst Cascara! sade riddaren på nytt till Cascara i full rustning och till häst. – Vi måste hitta flickan! utbrast Cascara och skrattade hånfullt mot det håll vargen försvunnit åt.

– Ditt jobb är att försvara kungen och inte jaga flickor cascara! svarade riddaren ärligt och lät ansträngd. Cascara var väl inget barn man var tvungen att passa hela tiden?

Cascara ryckte i tyglarna och vände den svarta hingsten. – Ska ske sire! sade Cascara och red ikapp riddaren som även den hade manat på springaren.

*

Volde Callahan möttes av hovtramp och buller i marken, de hade gått rakt i armarna på kungens här. Wald bad Volde att hålla sig undan när han talade med hovmarskalken, Tallow. En man kom sakta ridande mot dem och Wald hälsade med armarna utsträckta.

– Vad nytt ifrån Syd Wald? frågade Tallow, som var en reslig man med helskägg och gyllene hjälm. Tallow satt på sin vita springare och höll i ett spjut.

– Vi är på ärende att hitta Sarosus! svarade Wald.

på vilka grunder? frågade Tallow

– Vi söker efter en flicka! svarade Wald.

– Är det någonting vi kan hjälpa till med? frågade Tallow med sin klara Bergamin brytning och städade röst.

– Helst inte för tidigt! kanske lite mat, vi slogs med trollen och förlorade vår packning. svarade Frid Tallow och undrade om hon inte hade tagit i för mycket.

Tallow skrattade och tittade på Frid

– Jag ser att ni har kvinnor redan med er Wald! svarade Tallow.

– Ingen sådan flicka utan en speciell flicka till akademin! svarade Wald och lät ålderdomlig och torr i rösten samtidigt.

– Ja vi har sett en flicka i skogarna. Men akta er hon bits! I alla fall gör Vargen det! eller hur Cascara? sade en riddare bredvid Tallow. Cascara nickade bakom sin silverförgyllda hjälm.

– Klart ni ska ha mat! sade Tallow och bet sig i underläppen. Han signalerade till en av de tjugo vakterna bredvid sig.

– Ge dem lite att äta och håll tassarna borta ifrån kvinnorna. sade Tallow och vände hästen därifrån och de red iväg och lämnade de tjugo vakterna. Cascara och tre andra riddare red efter marskalken. Frids hjärta hade stannat, hon nästan vek sig dubbelt. -Cascara! viskade hon till Volde och San. – måtte de inte känna igen oss viskade San till Volde.

-spelar ingen roll viskade Travis till dem alla.

ni är i säkra händer! Svarade Travis och gick fram till den kommande vakten. Vakterna hade gula och bruna kläder med ringbrynjor och svärd vid sidorna.

-lägret är ingen plats för kvinnor och barn. Så ni får hålla er till godo med vad kungen har att erbjuda sire Wald. sade vakten och gav Travis och Wald en varsin säck ifrån sadeln på hästen han hade bredvid sig.

En tung dimma började lägga sig och medan vakterna försvann ifrån fältet, kom Volde till sans igen. Han hade gjort sig redo för vad som helst.

Travis och San stoppade varsin pipa och Volde tittade på myntet och höll det upprätt, noga med att ingen såg kastade han besvärjelsen. – Arkaza zaoun! en stråle letade sig in mot träden på andra sidan fältet och de påbörjade långsamt sin färd igen mot skogen. Det var en enorm skog som avtecknade sig och det var en gammal sådan berättade Wald. Träden sträckte sig 20 tals meter ovanför deras huvuden. Först gick Volde, Wald och Travis, sedan Frid och San, sist Faci. När de slutligen kom fram till en tänkbar glänta mitt i skogen slog de läger. San ordnade en eldstad med stenar och Wald och Travis packade ur sina säckar. Det fanns filtar och mat för vandringen hem. Wald berättade om en kust stad på andra sidan skogen som hette Dwell. Det var den sista alviska staden och istället för att gå tillbaka samma väg ta den vägen istället.

– Vart tror ni att hon är ? frågade Frid Volde.

– Jag vet inte, kanske i närheten! svarade Volde lite ängsligt.

– Jag tror att om vi hittar henne här kanske inte lyckas få med henne tillbaka! sade San och lade en filt på backen.

de gjorde i ordning lägret så att det smälte in och Volde kastade en skyddande besvärjelse.

Samma besvärjelse som skyddade mot kråkor och annat. Så länge det var tyst så var de säkra.

– Jag tror att vi kan sova lugnt inatt Volde, jag kan känna hennes närvaro. sade Wald och menade på myntet att Volde skulle använda det.

Volde tog fram myntet och kastade besvärjelsen. – Arkaza zaoun! , det prasslade till i buskarna och en otroligt vacker ung kvinna steg fram. Hon hade tyg virat runt bröst och mage och håret låg lockigt och gyllene längs axlarna. De stod blixtstilla medan hon steg fram mitt i gruppen.

-V-volde. kväkte Volde fram och lät nästan bestört men mycket glad.

– Jag vet vem du är Volde, jag vet vem Frid är och jag vet vem San är. Jag känner till Wald och jag känner till Faci och Travis. svarade hon.

– Jag heter Leones! svarade hon. Hennes gröna ögon mötte Voldes blåa och de stannade och studerade varandra.

jag vet varför ni är här! Ondskan vaknar. sade Leones. Efter en stund hukade hon sig ner och log.

ni behöver inte vara rädda, för jag känner ondskan ganska väl. sade hon och tittade på Wald och Volde,San och Frid.

kom ni för Sarosus så har hon lämnat skogen för dvärgsala. Sade Leones

– Dvärgar och Alver på samma ställe? frågade Wald tillslut.

– Nej, för storskogen i Dvärgsala! svarade Leones

– Jaha! sade Volde tillslut och hukade sig ner med hjälp av staven.

– Kungen av Lyndia plöjer fritt här! sade Leones och tillade.han märker inte att trollen har blivit vilda. sade Leones och reste sig och gick fram till Volde och strök honom över kinden. Leones log och snurrade runt graciöst.

– Det finns en man vid namn Cascara, jag kan känna hans ondska ända hit, han kommer att förråda dem. sade Leones och log brett igen.

jag kände det på mig. sade Frid-Han har varit ute efter mig hela tiden. svarade Frid.

jag vet Frid han och Buldeswal. sade Leones och ett vänskapsband knöts.

ni har den utvalde med er…så säg mig Volde vad ska vi göra härnäst? frågade Leones

-T-ta oss till Dwell. svarade Volde och tittade på Wald som nickade och sade.

-Travis får leda er till Dwell och hem, min plats är hos kungen. Svarade Wald.

Och de blev uppriktigt förvånade men ingen sade någonting.

 

*

Frid tittade på Wald och sedan på Leones, hennes tankar var fria och hon uppfattade Leones som någonting alldeles särskilt, precis som Volde. San var förvånad även han och av någon anledning fanns det inget mer att säga.

jag kan leda er ut ur skogen och fram till Dwell sade Travis och tog inte detta på särskilt mycket allvar. Det fanns någonting alldeles särskilt med det Travis gjorde och det som Wald gjorde.

– Jag önskar er lycka till sade Wald och klappade Volde på axeln där han satt hukad.

vi ses! sade Wald och gick sin väg med staven som gångkäpp.

och Volde skydda staven och flickan! ropade Wald när han försvann i skuggorna.

vi slår läger här! sade Travis och menade det men ville tala om det för flickan.

vi har en del att ta igen! sade Leones och lade sig till rätta på den filt som tillhörde Wald.

Volde satte sig bredvid Leones och knöt fingrarna runt den slingrande staven.

– Vi får besluta vad vi ska göra sedan. sade Travis och satte sig bredvid Frid där han hade stått mellan Faci och Wald mot den östra delen av eldstaden.

– Det är ingen enkel sak att resa fram och tillbaka, hur mycket pengar har vi San? frågade Frid och tittade på San som inte rodnade alls.

– Tvåtusen någonting! svarade San och verkade riktigt nöjd.

Frid lutade sig bakåt på samma sätt som Leones och rodnade en aning när hon tittade upp mot trädtopparna. Faci började laga mat i kitteln och så snart de var på plats började de känna sig sömniga. San spelade en melodi och de småpratade lite och bjöd Leones på mat. Leones i sin tur berättade om profetiorna och hur hon fått veta dem som barn och hur hon träffade lägrets nya medlemmar vargarna. Hon kallade sig inte för halvgud men visste att det låg någonting i det och drömmarna. Med tanke på drömmarna hade Frid kvar salvan och San och Volde hade förlorat sina skrin. De smörjde i alla fall in sig innan solen gick ner och på natten lyckades de i alla fall somna, de var mycket trötta och mätta. Faci berättade om sin tid i slottet som medikus hur hårt alla intriger hade utvecklats mot honom och akademin. Akademin hade haft en enorm makt på 100 talet och sjutton år senare hade den försvagats. Frid berättade om Buldeswal och Cascara när Travis sedan snarkade började de somna en efter en.

På morgonen var det bara Frid och Leones som var vakna, av någon anledning började de prata om Cascara och den vaknande ondskan, det hade varit förbjudet en tid att nämna Sirowan vid namn men man gjorde det nu, för ondskan sades bli starkare för varje gång.

– Så Deawon blev besegrad av er? frågade Leones och tittade tyst på Frid med ett litet leende.

– Ja, han hade tagit formen av en tiggarpojke och drogs till sången. Sedan förvandlade han sig till sitt rätta jag. Det var då Volde och resten besegrade honom. svarade Frid , där hon satt och borstade håret vid lägerelden.

– Det låter som Deawon, han har en otrolig effekt när det gäller att förstöra. sade Leones och log lika brett som tidigare.

– Ondskan tar sig tid men han har ”bröder” dessa tillhör Sirowan och är generaler och utvalda ur den inre Cirkeln, precis som Deawon. De är demoner och magiker. Alla med olika rang. sade Leones och ställde sig upp så att magen syntes. Den var otroligt vacker med rutor som Frid.

– Jag vet inte mycket om ondskan men Volde och Travis jagar dem redan. svarade Frid.

– Ondskan har åtta generaler med Deawon borträknad, så när de vaknar vet vi inte men de kommer att visa sig. Fowl är näste som har visat sig samtidig som Deawon. Han heter i själva verket Drake, och Drake är lika listig som Deawon. Jag känner hans närvaro någonstans. sade Leones och satte sig bredvid Frid.

– Vi måste till Bergamin. sade Frid och tittade på Leones som nickade. Leones mjuka röst hade väckt San och Volde som gjorde dem sällskap vid elden mitt emot dem.

– Ja till Bergamin eller till Tavell. sade San och drack lite öl ur ett dryckeshorn.

– Vi är jagade i Bergamin om du inte minns det Frid? sade San och reste sig upp för att få tag i lite mat. Klockan var kanske 5 på morgonen och solen var på väg upp.

– Jagade eller inte så måste vi göra upp med Buldeswal. svarade Volde och tog emot ett dryckeshorn med öl av San.

*

 

San Lum satt och drack ur sitt dryckeshorn när Frid bad honom att spela en sång. San sträckte sig efter flöjten och började spela en sällsam visa som han hade spelat för länge sedan innan äventyret med Deawon. den hette ”som vinden far” och handlade om en båt på farligt vatten.

Efter visan satt de och samtalade medan Travis och Faci vaknade. De gjorde i ordning frukost och kokade te medan San spelade sånger och skrattade med flickorna. De gjorde sig redo för att ge sig av och städade lägerplatsen och de tysta vargarna försvann ut i skogen. Leones berättade att hennes vargar Kahn och Rez, kom och gick som de ville och att de skulle stanna i skogen. Vägen var lång till Dwell berättade Travis och de skulle få slå läger en gång till i skogen, innan Dwell. De tog sina säckar både Faci och Travis och påbörjade sin vandring framåt.

Vägen var snårig och full av stup och stora träd, det fanns ormar överallt och när de väl var på god väg stannade de inte förrän solen var på väg ner. Den stora skogen lurade med faror.

San var utmattad när de slutligen stannade vid en glänta och slog läger. De var då halvvägs ifrån Dwell. Volde och frid hjälpte till med att göra i ordning lägret medan Leones och Travis samlade ved. Faci och San gjorde i ordning en gryta med vatten ifrån en bäck i närheten.

– Vi slår läger här. sade Faci och log mot San, som var lite snurrig av att gå hela dagarna.

– Visst. Svarade San och verkade riktigt sliten. Tillslut hade han hackat i ordning lite tomat och lök. Det fanns en jättelik kålrot som Faci gjorde i ordning och lite torkat och saltat kött.

De tog några bitar bröd och ost och gjorde i ordning med att skära rädisor. Soldaterna hade packat på dem ordentligt och San ville inte veta vart maten kom ifrån. Det var säkert kungens egen.

San hängde den lilla kitteln vid lägerelden, över fyra klykade grenar och hällde i grönsakerna och köttet. Snart kom en vänlig doft över dem och Volde började spela på sin flöjt och snart var de utmattade och törstiga. Solen var på väg ner och lade sig snart bakom jordskorpan. Nattdjuren kom till liv och fåglarna lät högljutt och här och var kunde man se blänkande ögon. San var riktigt trött och somnade så snart han hade smort in sig med salvan. Skulle de verkligen möta Buldeswal efter all jakt? ”konstigt” tyckte San. Men han somnade riktigt bra den natten.

*

 

 

 

 

Kapitel 7 Dwell

 

 

Volde Callahan var redo för att påbörja resan till Dwell, han hade drömt vackra drömmar under natten och de hade diskuterat drömmarna tillsammans. Leones hade blivit illröd när han berättade om henne fast hon dolde det sedan med ett leende. Hon förklarade att det var enda sättet att färdas i drömmar om man inte ägde någonting annat än kläderna.

Volde trodde henne till en början och de pratade medan de vandrade mot Dwell. Travis och Faci gick i täten och talades vid och Faci berättade om sina mediciner i Bergamin. Faci var i sextio års åldern och var riktigt pigg för att ha nått den ålder. Faci berättade även om Buldeswal hur han hade satt honom i arrest för att han misstänkte häxeri. Det var inte lätt att smita ifrån Buldeswal , berättade han och Frid som hört samtalet instämde. När de slutligen kom ut ur skogen möttes de av högt gräs och stenar. Det gula gräset i öster var välkänt i Tavell för det var här man bakade brödet i alderna och seglade det till Tavell. Dwell låg en lång bit bort men de skulle hinna dit innan det mörknade. Dwell var även känt för sina tyger och tobak. Volde och Leones, Frid och San och Faci stannade till medan Travis såg sig om och återvände efter en stund och tittade till dem.

det är snart dags att ge oss in i Dwells jaktmarker, vi måste skynda oss nu! sade Travis och de började trampa fram på åkern. Volde och San hade övat sig nästan varenda kväll med stav och svärd och så fort de stannade åkte flöjterna fram men nu var de osäkra om de inte skulle låta bli ett tag. Men när de kommit en bit på vägen började San dansa och spela längs vägen. Volde försökte ibland men han höll i staven som han hade döpt till eld . Efter eld och han hade inte längre mycket besvär med dess tankar och kanske var det för att ondskan inte var nära. Det dröjde tre timmar innan de såg Dwell och när de väl var framme gick de raka vägen in till staden.

De möttes av alver och människor som arbetade med en kärra och staden som inte var större än Tavell kunde ha sparat dem mycket tid ifrån början tyckte Volde. Travis bad dem vänta utanför ett värdshus som låg mitt inne i staden och omgavs av stenhus liknande dem i Aldernas huvudstad. Folk hälsade på dem och lät uppriktigt vänliga och några frågade om vart de var ifrån och Volde svarade Tavell. Andra hade fått syn på Leones och verkade riktigt chockade över hur vacker hon var. Hennes vågade klädsel höll Frid och San på att få bukt med när de verkligen gick för att handla ylle och färskt bröd. De handlade tillräckligt med söta bakelser och saft så att de skulle klara den värsta hungern. Alverna var riktigt roade när San berättade om trollen och deras överraskande attacker. De lovade även att sätta fler vakter vid stadsmuren.

När slutligen Travis kom tillbaka och berättade att de fått rum på ”hjulet” som värdshuset hette, blev de riktigt glada. Det var en sann överraskning att resan äntligen nästan var över. Travis vinkade in dem och Volde, han var äntligen på väg till ett eget rum. När de väl var inne i den höga byggnaden möttes de av tobaksrök och festligheter. De hade ett eget band som spelade vacker musik och rummet där nere var full av matlukt och vänligt sinnade människor.

Volde kom slutligen in till sitt rum och drog sig inte för att tvätta sig det första han gjorde. Sedan bytte han till rena kläder och började tvätta sin ytter rock. Han tog på sig en fjäderhatt San hade köpt och gick ner med staven i handen. Tröjan var en vit skjorta och ylleväst med en innerficka för myntet. Byxorna Volde bar var ylle även de och riktigt fint vävda och tjocka för kylan i Lyndia. När Volde kom ner för trätrappan satt Faci och Frid vid ett bord och åt och Volde gick fram till dem. Volde beställde en flaska vin och husets mat och satte sig bredvid Faci.

– Jag tänkte äta lite sade Frid och log mot Volde ett leende han inte hade sett på länge.

– Ingen fara tänkte äta lite själv. svarade Volde och drack vin ur ett glas.

det är när man äter, man behöver sällskap. sade Faci och tog en tugga av en söt rotsak och doppade brödet i den gyllene såsen.

Snart kom resten av sällskapet ner och Leones hade på sig en lång Alvisk klänning, hon såg strålande ut tyckte Volde. De satte sig sedan ner bredvid Volde och Travis beställde mat åt dem. Det var ett trevligt sällskap tyckte Volde och så snart de hade mat på bordet kom de in i stämning. Man drack och åt den natten och slutligen kände de för att gå och lägga sig och gjorde det. Natten flöt på långsamt och Volde somnade efter att smort in sig. Timmarna rullade på och när Volde vaknade igen var han ett nytt Volde som inte känt sig så bra på länge. De samlade sig därnere vid disken och åt frukost. Slutligen var de verkligen mogna för att ge sig av mot Bergamin och Travis gick ner till hamnen för att hitta en båt. En båt var det , han hittade och slutligen gick de iväg till en Alvisk fregatt som seglade dem dit de ville. Travis var noga med att välja rätt för ett piratskepp hade synts till flera gånger och han ville inte riskera någonting.

Volde gick ombord på det långa fartyget och efter honom gick San och Leones. Frid, Faci och Travis var redan ombord. De behövde inte inte dela hytt den här gången och när båten verkligen var på väg att kasta loss klockan 7 på morgonen fick de träffa kaptenen som kallades för Neas, Neas var en lång alv med vänligt utseende och huggaren vid sidan av den broderade uniformen.

Volde hamnade sedan i hytten och somnade ganska så snart och vaknade framåt eftermiddagen. Slutligen hamnade han i matsalen och spelade tärning med Kapten Neas och resten av sällskapet. Neas berättade om pirater och seglatser som hade slutat med att de fick överge skeppen, han berättade om när han seglade tyg till Tavell och Bergamin, men Tavell var stängt så här års. De åt och pratade sins emellan om äventyren och slutligen var det dags för mat igen. Volde gick sedan till sig för att sova och lämnade sällskapet där.

Han tvättade sig och satte på sig kläder, detta skulle ta två dagar som mest, det var inte långt till Bergamin men vindarna kunde vara förrädiska.

*

 

Frid och Leones satt och pratade om klänningar och kläder medan San spelade på sin flöjt, de var helt enkelt i trevligt sällskap igen och slutligen kunde de äntligen slappna av och verkligen prata om intressen de hade och Frid gick närmare och närmare Leones om hennes skönhet och vad hon hade för hemlighet. Frid insåg inte att Frid själv verkligen var vacker och båda två kunde inte hålla männen ifrån sig på något sätt.

– Säg mig Leones vad gör man i alderna? frågade Frid lite lagom berusad av spriten och ölen.

– Frid i Alderna, jagar man för sin överlevnad. Trollen är på krigsstigen, det kan ditt spjut berätta om eller hur? Svarade Leones lite blygsamt och det slutade med att de verkligen lyckades hålla samman den kvällen. Leones på den högra sidan av matsalsbordet och Frid bredvid mot den vänstra. Slutligen pratade de inte mycket utan sade godnatt och gick åt varsitt håll. De hade blivit berusade båda två och Travis Faci hade redan gått och lagt sig hos sig själva.

När Frid slutligen kom in till sig klädde hon av sig kläderna och smörjde in sig med olika salvor som Faci gett henne. De var enkla salvor och salvan mot sömnproblem. Hon gick sedan och lade sig i ett linne som hon tagit på sig.

Hennes drömmar var fria och hon kunde sova lugnt den natten. Som vanligt kände hon sig trött på resan och det var tydligen vanligt även hos de andra, Volde hade gått och lagt sig tidigast av alla och på så vis kunde Frid sova lugnt.

När hon slutligen vaknat var det lite kallare i luften och de flesta var ute på däck och pratade medan det seglades, med fulla segel. Frid pratade med Neas och fick tillåtelse att gå som hon ville, Det behövdes inget tillstånd berättade Neas. Men Frid insisterade i att fråga i alla fall. När det slutligen var dags för vila och mat åkte tärningarna fram och de spelade länge.

Volde 55

Leones 77

Frid 54

San 67

Travis 89

Faci 78.

Travis vann nästan hela tiden och berättade att hemligheten inte var i att kasta tärningarna utan hur de kastades. Frid kände sig riktigt road och testade men hon lyckades inte särskilt väl. Slutligen så var det dags för mat och de pratade om Bergamin.

Resten av dagen spelade de tärning och beundrade det alviska skeppet med sin klädsel på segeltyget och i matsalen. Man diskuterade om vad man skulle göra i Bergamin och Travis berättade om att det säkraste vore att prata med Tagul, som säkert redan var framme i Bergamin. Han hade sätt att stoppa Buldeswal redan vid hamnen om det skulle behövas.

– Jag tror att jag känner Fowl allt närmare och närmare. sade tillslut Leones.

– Kan han och Buldeswal och Cascara ha någonting med varandra att göra? frågade tillslut Volde som satt sig bredvid Travis vid det rektangulära bordet, mitt emot Leones och Frid.

– Jag är säker på att Buldeswal och Fowl redan träffats. sade Leones

och Fowl eller Drakes ondska är ganska stor. sade Leones. Frid nickade och iakttog dem båda, samtidigt som hon undrade om det inte var dags att planera.

jag tror att Tagul får ta sig itu med Fowl, men vi måste prata med honom först! sade Travis till svar och så länge var Frid med det hela men hon förstod inte Fowl alls.

– Fowl har en svaghet och det är Volde för han är ljusbringaren. sade Leones och log brett.

Frid höll med och slutligen så tog de lite bröd och kyckling med öl och vin. De ville inte förstöra festen och när det var dags åkte flöjten fram och San spelade flera sånger med rytm i.

Volde tog sin flöjt och följde med i takterna och så var den natten räddad. Frid gick till sig för att sova och då var klockan tolv på natten.

De andra fortsatte festen och när Frid kom till sig smörjde hon på nytt in sig och lade sig för att sova.

*

 

San Lum satt och spelade hela natten så att det verkligen kändes när han slutligen gick till sig för att sova. Han visslade muntert när han kom till sig och klädde av sig för att tvätta sig, Volde hade berättat om de o-döda och San mindes dem riktigt väl som många och farliga magiker. Kanske var denna Fowl lika ond som Deawon och störde deras drömmar? Faci hade i alla fall gjort en ny salva till honom och till Volde. Det var nu dags att smörja in sig tänkte San och gjorde det för att sedan gå och lägga sig. San var trött och somnade ganska snabbt den natten. När han slutligen vaknade var det morgon och han kände vinterkylan i luften och smaken av saltvatten. San tyckte inte om Bergamins hamn men han kände igen den överallt annars.

San gick upp och tog på sig kläderna för att slutligen gå ut när han överfölls av vakter. San drog svärdet lika snabbt och sänkte dem med två snabba svep. San rusade ut i korridoren och knackade på dörrarna till sina vänner och de kom utrusande med vapnena dragna.

han är här, Fowl är här ropade Leones utifrån och San och Volde sprang ut ur båten på däck. Där stod en högreslig svartklädd man , likblek och illvarsam med händerna i djup magi. Volde gjorde i ordning en besvärjelse och kastade den mot Fowl som kastades bakåt men reste sig snabbt. Snart vimlade det av vakter runt om kring dem och San började hugga sig fram. Han högg sig fram till Volde och ställde sig bredvid honom. Volde kastade ett eldklot mot Fowl som träffades och flög bakåt av båten ner i vattnet. Volde slängde runt med vakterna med en osynlig hand tills Leones stoppade honom.

det är över, Fowl är död! sade Leones tröstande.

de var knutna till honom? frågade Volde och tittade på de flyende vakterna.

– Ja det var de. svarade Leones och strök Volde på axeln.

San tittade på de fjorton vakterna han hade dödat och tittade på Volde.

vi borde nog ge oss av till Tavell! sade San och insåg att han frös.

Travis som kom ut sist hörde det sista.

-Ja vilket som, slottet är nästan bättre. sade Travis och de gjorde sig beredda att ge sig av. Travis betalade Neas och de seglade iväg med de döda vakterna och slängde dem överbord. San gick efter Travis och när de slutligen var klara med sin packning hyrde de häst och vagn för resan till slottet.

Buldeswal hade varit nära den här gången men inte lyckats riktigt med att stoppa dem.

När de slutligen hade åkt igenom den stora staden var de framme vid slottet och i akademin. Där träffade de Tagul som berättade att Buldeswal hade bett om att få komma in men han hade nekats. Buldeswal hade då gett sig av och ingen visste vart han hade tagit vägen. Tagul var lång och reslig och hade den traditionella munk kåpan över huvudet. Han var lika skäggig som Travis och de festade sedan hela natten innan de slutligen bestämde sig för att resa hem till Tavell. Frid, Leones , Faci , Travis, San och Volde reste hem och gjorde det de slutligen brukade göra i väntan på att ondskan skulle vakna. Leones fick följa med det hade Travis lovat.

*

 

Ondskan reser sig på nytt det hade de erfarit, det var frågan om när den gjorde det men att den gjorde det var säkert.